Som titeln lyder blev det mest skritt och skratt i stallet idag. Först skratt och sedan skritt. Vi är ett gäng tjejer i stallet och vi har väldigt trevligt och kul ihop, det är högt i tak och stämningen är alltid på topp! Medan jag gjorde i ordning Aramisen babblade vi tjejer om det ena och det andra och någon halvtimme senare satt vi alla till häst i ridhuset och skrittade fram. De andra skulle ha bomträning för K, själv fick jag dock nöja mig med att bara skritta idag - Aramis hade ju ordinerats skritt i två dagar från Håkan. Skritatde honom i form i nästan 30 minuter, han kändes mjuk och fin - hade lite bråttom ibland bara. Passade också på att kliva över lite bomserier så att han fick lyfta lite extra högt på sina gråa ben. När jag var klar fixade jag i stallet, borstade, lindade av, skurade vattenkopp och pussade mulen godnatt. Sedan gick jag in till Rigoletto och rättade till hans spånbädd, lade täcket till rätta, pussade på mulen och sade godnatt. Imorgon ska det ridas program till vansinne! Jag är usel på att träna på program innan tävling - bättring på den fronten tack! På gensyn imorgon mina vänner!

  

Jaha, kära vänner - idag hände något som fullkomligt slog som en blixt från klar himmel. Fick nämligen ett sms från min medryttare som meddelade att hon säger upp kontraktet som medryttare till Rigoletto. Jahapp. Jag kan bara konstatera att inget varar för evigt. Lite smått förvånad och "tagen på sängen" åkte jag till stallet där jag mötte upp bästa Håkan som skulle behandla både Mr Grå och Mr Ri :o) Först ut var känsliga gossen Grå. Hoppla vilken låsning han hade i vänstersidan, den gick i princip från bakben ända fram till käken... Troligtvis en tämligen ny skada som fortfarande befann sig i ett akut skede eftersom Aramis var riktigt sur när Håkan triggade vissa punkter. Och efter behandling fick jag som vanligt plocka upp min haka från golvet när Håkan tryckte så att han blev blå i ansiktet - på samma punkter - medan Aramis stod och sov!!! Jag slutar aldrig att förundras över denna magiska man :o) När Aramis var färdigbehandlad fick han promenera in i boxen och sova middag. Jag skyndade sedan upp till andra stallet och tog ut Rigoletto. Vi började med att ta av täcke och sedan studera denna lite speciella häst :o) Jag berättade hela hans historia för Håkan, som sedan ville se honom i skritt och trav. Jag gick först och sedan sprang jag - nej, Håkan kunde inte se någon hälta, inte mer än hans något sneda rörelsemönster (som snarare är att betrakta som en rörelsestörning). Väl inne i stallet gick Håkan sedan igenom hela Rigoletto och - tro det eller ej; fann inte EN enda liten punkt som behövde behandlas. Han kände igenom ben, leder, böjde, tänjde, slet och drog (!) men fann inget alls :o) Så det blev ingen behandling för Rigoletto. När Håkan var klar med sitt åkte han hem och jag tog ut Rigoletto på tur. Nu har jag bestämt mig en gång för alla - nu ska jag RIDA honom, han mår bäst av att ridas. Han är 16 år och står bara och stelnar till mer och mer för var dag. Han går i en liten hage och rör sig knappast där heller; en häst i hans ålder måste hållas igång - annars blir han bara ännu mer sned och vind, nu har jag funderat klart gällande den biten :o) Satt upp i ridhuset och efter att ha skrittat fram började jag trava, kände, funderade, testade och funderade. Hade också A som var där och kollade honom, nej vi kan inte hitta eller se någon hälta, han är dock lite ringrostig innan han kommit igång i sina leder. Efter fem minuters uppmjukande trav rörde han sig riktigt härligt. Och PANG så slog det slint i huvudet på honom; han for runt, slog bakut, piafferade och visade upp sig; som han älskar! Som vanligt fick han beröm av andra i ridhuset :o) Buse! Efter 20 minuters arbete fick han komma in i boxen, få fleecetäcke på ryggen och back-on-track på benen. Det var dags att ta itu med nästa häst. Aramis hade ordinerats skritt så så fick det bli. Skrittade med några andra tjejer i ridhuset och 20 minuter senare var jag nöjd, säkert dock inte Aramis :o) Skritt med Aramis imorgon också. Sedan full gas :o) Sussa sött mina vänner!
  

Nu kära läsare, måste jag fråga er dressyrfolk en lite prekär fråga. Jag har under alla mina år som dressyrryttare alltid haft som mål att anmäla mig i tid till tävlingar, men som ni vet; ibland inträffar saker och man bara tvingas att efteranmäla sig (det har nog hänt de flesta, kan jag tro). Men självklart är det ingen "hit" att vara först ut i startfältet. I alla fall tycker inte jag det (skönt ha några ekipage framför sig helt enkelt). Nu undrar jag; ÄR det så att domarna är lite "blyga" med poängen i början av startfältet? Hur många gånger har ni sett start nummer -8 vinna? Eller är det en slump? Eller är jag ute och cyklar, det kanske inte alls är så här? Vad tycker eller tänker du om att starta som efteranmäld - gillar du det (ehhmm... det borde ingen göra) eller står du helt enkelt hellre över en start om det visar sig att du missat anmälningstiden?
  

Idag har jag varit ledsen (återkommer och berättar vad det gäller när jag vet mer). Rigoletto är åter halt, kändes verkligen kapsejsad i något (höger?) bakben när jag red igår - så vad göra nu? Som om inte detta vore nog genomgår min kära vän Natalja och hennes fina häst Latin en mycket svår tid. Kom till stallet och pratade länge och väl med min stallvän Birgitta, jag blev på lite bättre humör. Efter en timmes prat gjorde jag i ordning Aramis, jag lade på allroundsadeln, kortade läderna tre hål, begav mig ut på en riktigt lång runda. När vi skrittat många och långa sträckor på asfalt kom vi fram till grusvägarna. Jag ställde mig i fältsits, kortade tyglarna, kröp ihop bakom Aramis stora och långa hals, lät vinden och hans man smeka mitt ansikte medan vi galopperade fram på de fina grusvägarna i ett friskt tempo. När jag kom tillbaka till stallet regnade det och både jag och Aramis var genomvåta men det var skönt att få komma ut och rensa tankarna lite. Avslutade dagen med att rykta och pyssla om Rigoletto, lade sedan på honom täcke; nu är hösten här och täckena åker på. Ha en skön kväll och lev i nuet!

Idag stod träning på schemat - äntligen!!! Som jag har saknat träningarna. Jag började med att åter berätta om föregående dagars översamlade märkligheter och mycket snart fick J den äran att studera en översamling in real life, kunde ju inte bli bättre med en livedemonstration (dock naturligtvis ej frivilligt framkallad sådan). Då berättade J för mig att jag måste ge Aramis en flyktväg, jag kan inte stänga igen alla dörrar och inte låta honom "försvinna" ut någonstans. Om jag stänger en dörr så måste jag öppna ett fönster - mycket klokt sagt. Men min tränare är oerhört klok :o) Och vips så blev ju allt så vansinnigt mycket lättare, behagligare och trevligt! Aramis förstod nu vad knasmatte på ryggen menade, jag öppnade ett fönster och stängde en dörr :o) Svårare än så var det inte, hi hi. Aramis, denna känsliga individ som bara vill göra rätt hela tiden - arbetsvillig som få -, kräver känsliga hjälper; vill du ha en känslig häst så ska du rida med känsliga hjälper (ett annat mycket klokt uttalande från min tränare). Resterande del av passet ägnades åt att bara åka runt och le, det kan låta banalt men så var det faktiskt! Aramis var som smör, han följde alla mina hjälper, formen var strålande och takt, tempo och flöde var riktigt bra. Skänkelvikningarna gick som smort; låt de nu gå lika fint på tävlingen! Övade mycket 10-metersvolter, viktigt att jag innan jag rider in i volten sätter Aramis form lite ur spel, så att han kommer nästan öt. - bara för att han inte ska doppa näsan för mycket i volten. Oj så fina volterna blev!

Jag har funderat lite på det här med att öppna och stänga dörrar och jag tror att det till syvende och sist handlar om att jag vill för mycket! Jag vill sätta ett så högt tryck i Aramis, ett tryck och en samling som han egentligen inte är redo för än (blame it on me). Jag måste vänta med den typen av samling! Basta!   

    

Vilken tur att jag ska träna imorgon, nu behöver jag nämligen hjälp! Jag tror att jag rider Aramis in i handen för mycket. Så mycket att han översamlar sig till den milda grad och nästan inte vet var han ska bli av. Det gäller framförallt när jag ska sätta igång till trav från halt. Naturligtvis är det jobbigt för gossen att ta i med bakbenen, alltså ta i och skjuta ifrån (som han ska göra), istället växer han fast här med bakhovarna någonstans placerade i framhovarnas hovskägg   och kommer just ingenstans. När jag då touchar honom med sporren och rider honom in i handen så blir det lite för mycket av det goda och Aramis vet inte var han ska bli av. Förutom dessa lite översamlade moment så gick Aramis alldeles utmärkt! Traven - oj, oj, oj... Den var läcker! Återkommer med träningsrapport imorgon gott folk!

  

Och inte är det Gert Fylking jag åsyftar när jag i min rubrik utropar detta härliga ord! Nej, rubriken syftar snarare till att beskriva:

1. Äntligen får jag vara i stallet igen!
2. Äntligen blev det lite rejäl ridning (mer om detta nedan).

Igår fick Aramis sig ett ordentligt pass på hoppabanan med duktiga K i sadeln, därför passade ett ordentligt markarbetespass lysande idag. Sista ridpasset, innan jag for iväg på min lilla Ullareds-Karlstad-Stockholmsresa, var lite mediokert. Aramis gick inte ordentligt fram till handen och översamlade sig som försvar. När ridpasset var avklarat ringde jag min tränare och förklarade saken - vi kom överens om att jag inte ska lätta i handen när Aramis tycker det blir lite jobbigt att ta i med bakbenen (och försvarar sig med att trampa) - istället ska jag mana på honom så att han kommer ur detta. Han får ju inte lära sig att ryttaren lättar i handen när det blir lite kämpigt. Med dessa ord i minnet anlände jag idag till stallet, taggad och peppad :o) Efter att ha mockat till båda hästarna, satt mat till de båda och sprayat ner dem fullkomligt med myggspray och lindat Rigoletto i back-on-track, började förbereda Aramis för ridpasset. Det fick bli turboryktning eftersom Aramis var oerhört irriterad av alla mygg, bakbenen ven runt mina öron när jag lindade hans ben   Vitlindad och klädd i vitt schabrak skyndade vi mot ridhuset och väl inne kunde vi båda pusta ut, till min enorma glädje har myggen ännu inte hittat in där och man därmed kan arbeta i fred. Skritt på något kortare tygel, arbete i låg form. När han var uppvärmd började travarbetet; fokus direkt här var att kliva på in i handen. Efter uppmjukande arbete var det slut på lekskolan och allvaret tog vid. När Aramis stod emot högerskänkeln så retade jag honom med skänkeln i sidan, gick på honom och förmådde honom att ta i med baken så att jag fick en kommunikation framåt. När han bjöd framåt fick han beröm (utan att jag släppte stödet) och under mig växte en häst med en trav som bara blev flottare och flottare. Jag tjuvkikade i speglen några gånger och kunde bara konstatera att han stundtals såg mycket trevlig ut, fick riktigt härligt tryck i traven emellanåt :o) Fokus hela ridpasset var alltså att få honom att arbeta korrekt fram till handen, inte översamla sig och inte gå emot skänkeln. Amalia och himmel och pannkaka vilken rolig häst jag har, när jag tänker efter. Så arbetsvillig, så oerhört känslig och elektrisk - trots att Aramis blir sur som ättika när det blir extra jobbigt så är han bara så fantastiskt rolig att jobba med. Mot slutet av passet hade jag ett härligt stöd i båda tyglar, han gick fram för båda skänklar och förbindelsen mellan bak och fram var riktigt häftig.

Nu ska jag jobba på så här några veckor, målmedvetet och fokuserat - tror att det blir riktigt bra en dag :o) Anmälde till tävling ikväll, återkommer med mer info om detta! Sussa sött kära vänner!

  

Gårdagens Ullaredsbesök bjöd på ett par intressanta inköp, intressanta och intressanta - jag menar förstås hästrelaterade inköp! Det ena var ett supersnyggt mossgrönt sammetsschabrak från Jacson. Som vanligt ett klipp, när det gäller Gekås (jag gav 119 och ordinarie pris för detta är 369 kronor).

  

Till detta införskaffades fyra stycken mossgröna lindor av märket Horsesaver - nu ska den grå springaren få bära grönt; är övertygad om att han kommer att passa strålande bra i denna färgkombination!