Idag stod träning på schemat - äntligen!!! Som jag har saknat träningarna. Jag började med att åter berätta om föregående dagars översamlade märkligheter och mycket snart fick J den äran att studera en översamling in real life, kunde ju inte bli bättre med en livedemonstration (dock naturligtvis ej frivilligt framkallad sådan). Då berättade J för mig att jag måste ge Aramis en flyktväg, jag kan inte stänga igen alla dörrar och inte låta honom "försvinna" ut någonstans. Om jag stänger en dörr så måste jag öppna ett fönster - mycket klokt sagt. Men min tränare är oerhört klok :o) Och vips så blev ju allt så vansinnigt mycket lättare, behagligare och trevligt! Aramis förstod nu vad knasmatte på ryggen menade, jag öppnade ett fönster och stängde en dörr :o) Svårare än så var det inte, hi hi. Aramis, denna känsliga individ som bara vill göra rätt hela tiden - arbetsvillig som få -, kräver känsliga hjälper; vill du ha en känslig häst så ska du rida med känsliga hjälper (ett annat mycket klokt uttalande från min tränare). Resterande del av passet ägnades åt att bara åka runt och le, det kan låta banalt men så var det faktiskt! Aramis var som smör, han följde alla mina hjälper, formen var strålande och takt, tempo och flöde var riktigt bra. Skänkelvikningarna gick som smort; låt de nu gå lika fint på tävlingen! Övade mycket 10-metersvolter, viktigt att jag innan jag rider in i volten sätter Aramis form lite ur spel, så att han kommer nästan öt. - bara för att han inte ska doppa näsan för mycket i volten. Oj så fina volterna blev!

Jag har funderat lite på det här med att öppna och stänga dörrar och jag tror att det till syvende och sist handlar om att jag vill för mycket! Jag vill sätta ett så högt tryck i Aramis, ett tryck och en samling som han egentligen inte är redo för än (blame it on me). Jag måste vänta med den typen av samling! Basta!