Ja jag måste fortsätta ösa beröm över Childericsadeln! Jag är i himlen och alla ryttare där ute som inte hittat "sin" favoritsadel ombedes att testa Chlideric :o)

Då undrar förstås alla vad som är så speciellt med Childericsadlarna? (Alla som inte äger en, vill säga). För det första vill jag verkligen påpeka ryttarens sits - den blir helt outstanding i en Childeric. Man liksom bara "hälls" på plats rakt ner i sadeln. Sedan sitter man där! Hästen (eller jag ska givetvis säga Aramis för det är ju inte alls säkert att precis ALLA hästar stortrivs i en Childeric), å sin sida, känns otroligt lösgjord i ryggen med en riktigt härlig mekanik både fram och bak. Den extremt bogfria sadeln gör att ingenting känns som att det klämmer åt och ryggen ges otroligt utrymme i den handsbreda kanalen.

Lädermässigt är sadlarna kända för att vara av det något känsligare slaget. Det har dock inte att göra med att sadlarna är utrustade med något B-läder; nej det är faktiskt precis tvärtom - sadlarna är nämligen klädda med de mest exklusiva lädersorter och ju exklusivare läder - desto känsligare läder.

Childericsadlar har permanentpaneler istället för sedvanlig ullstoppning. Någon sade till mig att en dag kanske den som stoppar ullen är på humör si och stoppar därför så. Nästa dag är man på humör så och stoppar si. En permanentstoppad panel (som till exempel latex) formar sig efter hästens rygg precis som en tempurmadrass, men återgår till ursprungsläget då den inte används. Till skillnad från ullsadlar som (om man är sned eller har en sned häst) kan forma sig snett om det vill sig illa.

Aramis gick kanon idag igen och när dagens ridhuspass var avklarat red jag och Ida ut och lät hästarna sträcka lite på sig på gräsvägen runt åkern :o) Det var bra tryck i båda! Skrittade sedan av två glada gossar. Härlig stalldag helt enkelt!

Rigoletto är kissnödig :o)
 

Tecken på ett lyckat ridpass:
 

Jag befinner mig i stallet många timmar i veckan och jag verkligen njuter av varje sekund jag får vara nära mina fina hästar. Varje dag står jag länge, länge och bara myser med dem. För mig är det en självklar stund! Men inte för alla. Jag ser faktiskt oerhört sällan vuxna människor bara stå rakt upp och ner och faktiskt kela med sina hästar. Så klart kanske inte alla hästar uppskattar det, men har jag lyckats få till och med Aramis att bli kelen så kan man nog konvertera de flesta hästar. För mig är det jätteviktigt att känna att man blir ett med hästen även på marken - jag är övertygad om att detta hjälper till  att även förbättra relationen på hästen. Men de flesta verkar se hästen som ett rent arbetsverktyg och hastar för det mesta igenom rykt och sadling för att sedan ge sig av ut på ridtur. Det är oerhört sällan som jag ser en vuxen människa verkligen stå och klappa om sin häst. Är jag ensam? Hur resonerar du? Hurdan är du?