Om Aramis har fått i sig någon form av svamp som gör honom luuuuuugn, om han är dödssjuk (nej jag skojade) eller om han bara är allmänt tillfreds i sin stora gråa långa lurviga kropp - DET vet bara en och det är han själv :o) Igår: började med att massera ryggen SUPERlänge med massagegummiskrapa (lät just skönt *asg*). Han blev ett uns mjukare i sin rygg som ÄR präglad av hög muskeltonus (har alltid varit). Efter massage, puss på mulen, SKYDD (ja ni läste rätt) på benen. Dessutom hade jag ridbyxor som inte matchade i färg - ja det påtalades av publiken när jag red till och med, ha ha ha - vilket modelejon jag måste betraktas som. Jisses!

När Mismus var omatchad och klar (gapskratt) för ett ridpass vandrade vi sedvanligt ut tillsammans, sida vid sida, mot ridhuset. Hoppade upp i Rosesadeln och skrittade iväg... Men... vänta. Något stämde inte? Hmmm? Aramis SKRITTADE!?!? Han SKRITTADE!!! Han använde inte sin vanliga tretaktsvariant med inslag av tölt och passgång och ett uns trav, med tillhörande teleskophuvud uppe bland lamporna i taket. Nej nu visade han istället prov på en gångart som jag sällan eller aldrig skådat från hans sida. Mjuk, elastisk, avslappnad, genom ryggen - men framförallt LUGN! För första gången verkade Aramis kunna skritta och även se vad som hände runtomkring. Inte som innan, instängd i sin egen bubbla, spänd, med ögon halvt på väg ut ur sina hålor.

Hela ridpasset fokuserade jag på att fortsätta bibehålla det här härligt segagubbarklistersirapstempot där Aramis fick vila i sitt steg, han var som en enda stor geléklump hela han. Böjlig, rörlig, elastisk och så tillfreds. Ingen trippig symaskinstrav med raka bakben. Efter tjugo minuters härlig segagubbarridning plockade jag ihop honom tio meter, han svarade fint med att komma upp med nacken, fortfarande lugn och elastisk. Som bortblåst var all spänning och ruggugglegång.

Ibland blir jag så otroligt fundersam... Jag vill ju gärna ha ett rejält tryck i mina hästar, det ska vara elektriskt, det ska vara flashigt och det ska se häftigt ut. Och javisst; jag kan på tre minuter sätta tryck i Aramis - han sprätter med sina framben och för det otränade ögat ser han störthäftig ut när han flashar på långsida upp och långsida ner... Med sina raka framben. MEN!!! Som min högt älskade tränare brukar säga, det är inte det som är målet! Här har vi en häst som är släppt i ryggen och avknäppt någonstans på mitten. Vi ska INTE ha raka framben. Vi vill ha HÖGA framben! Ett mycket klokt uttryck myntades av nyss nämnde man:

Hästen ska kliva UR gummistövlar och inte I foppatofflor!
(Me för övrigt LÖVE det ordspråket)

Och nog är det så att först när du har en avspänd och elastisk häst - först DÅ kan man sätta tryck i den. Tryck ska komma när hästen är avspänd och INTE på spänning! Dagens insikt!

Adjöss och good bye for now :o)