Idag stod färgen marinblått på agendan! Jag var ju bara tvungen att testa mina nya marinblåa ridbyxor (som jag verkligen stortrivs i). Misen fick lammullsvojlock under krigssadeln, fyra marinblå lindor på benen, marinblått ylletäcke med fläta i silver :o) Sedan var vi matchade och redo att gå in i ridhuset. Eftersom Aramis inte drönat runt i ridhuset på flera dagar så var vi taggade på ett härligt pass inomhus! Började med att skritta honom runt och låg i fomen - han tog fint stöd med detsamma och efter ett tag började jag jobba med skolor utmed långsidorna. När jag travat ett varv med ylletäcket flaxandes i vinden togs detta av av en vänlig förbipasserande själ.

Arbetade vidare med skolor i trav, viktfördelning akterut och accepterande av skänkel och bett. Aramis trampade även en del och detta med BRAVUR! Måste ta och filma hans tramp nu så att ni får se (nåja, det är förstås inte någon tävlingsmässig tramp ännu, men det har hänt lite sedan sist). Jag avslutade passet med en riktigt fin diagonalsluta i galopp och klämde till ett klockrent byte när jag nådde långsidan *love*! Jag satt faktiskt bara och log hela passet! Ett löjligt glatt leende! Jag vet inte vad som hänt den senaste tiden - men något är det ;o) Aramis känns så otroligt fin. Jag har verkligen varit extremt noggrann med min egen vänstersida eftersom jag är klart svagare här - då blir ju även Aramis svagare där... Och jag tror egentligen att jag genom alla år varit väldigt svag här utan att jobba med det ordentligt. Idag kände jag för första gången att jag inte satt snett i sadeln när jag stod i fältsits och galopperade av Aramis i rund form.

Imorgon - träning för Elisabeth Engnes.

Trevlig afton önskas!
  

Igår var det så dags för undertecknad att åter sitta i en sadel igen (nåja, sadel och sadel - krigssadel)! Härligt, härligt! Aramis som nu har tagit det lite lugnt över helgen (och ridits ut) har sluppit mattes idoga dressyrarbete under flera dagar (vilket alltid innebär att det blir ett lite ordentligare genomarbetningspass). Men det är något jag alltid är förberedd på numera; det kommer liksom inte som en chock att han är stel som en gammal träplanka i sidorna när han inte arbetat :o)

Jag tog tillfället i akt att ge mig ut i den kyliga vårvinterluften för att arbeta den grå under uteritt. Vi gav oss ut på Vattenverksrundan, fråga mig inte var namnet kommer ifrån för jag ser då inget vattenverk på vägen :o) Det blev mycket skritt men jag varvade med att trava en del på asfalt. Det var en väldigt taggad och laddad grå gosse jag satt på. Allt var farligt och många högar lämnade vi efter oss :-/ Någonstans borta vid fårhagarna släppte han äntligen igenom i sidorna och jag fick ett härligt, ärligt, läckert sug i handen! Även om han samlade sig liiiite för mycket och svarade med piaff så var jag naturligtvis mer än nöjd.

Det är också nu jag ska knyta an till rubriken; nämligen en översamlad häst är en blottad häst. När jag arbetar mina hästar har jag (som de flesta andra) som mål att få en ärlig förbindelse mellan fram och bak, att ryggen ska välvas och att vikten ska fördelas bak. När min häst svarar korrekt och jag upplever nyss nämnda kriterier då ger jag honom handen och ser om han kan fortsätta bära sig. I det här läget kan Aramis ofta fortsätta samlingen - han fortsätter till exempel att piaffera trots att tygeln hänger. Ve den ryttare som i detta läge bannar sin häst för att den inte bjuder framåt utan istället svarar med att samla. Det här är svårt - det är det, och det kräver känsla! En häst som är samlad är en häst som är helt blottad! Ur Kyras bok:

"Man ska komma ihåg, att om man når till den punkt där hästen ger efter helt korrekt och ärligt, så är hästen mycket sårbar. Då befinner den sig i ett tillstånd som kan liknas vid en hundvalp som ligger på rygg och har utlämnat sig fullständigt. Hästen är i denna position nästan helt försvarslös och det är oerhört viktigt att man behandlar den rätt. [...] Man ska också tänka att en häst som givit efter är långt mer försvarslös än den som går över tygeln (det är ju den ursprungliga grunden till att man över huvud taget kom på idén att en häst skulle gå i "stolt hållning" med rundad och välvd hals och nosryggen placerad i lodplanet, för där har man herraväldet över hästen). När hästen går över tygeln kan den försvara sig och många hästar som blir felaktigt eller brutalt behandlade är, förståeligt nog, inte särskilt pigga på att frivilligt ge efter och sedan få ta emot obehag". (Kyrklund, 1996:105 - 106).