Asså - min grå gosse! Nu har jag snart provat cirka 300 sadlar och för varje sadel jag provar blir jag bara mer och mer förvirrad. Så känner jag idag i alla fall :o) D1:an igår var alltså ingen höjdare - som ni förstår. Den var, förutom väldigt obekväm, inte alls något för Aramis rygg. Mina kära och underbara stallvänner kunde snabbt deklarera att Aramis var stel som en pinne i den och med två bakben som mest kunde liknas vid två stackars spretande grenar som inte riktigt visste var de skulle... Nej så klart sade de inte det så i exakta ordalag - men det var så det kändes :o) Adjöss med den sadeln! Skönt, då kan vi bocka av ytterligare en sadel (måste dock medge att jag börjar bli lite skakis när jag ser hur antalet ratade dressyrsadlar drastiskt ökar vilket, hur vi än vrider och vänder på det, medför att antalet sadlar som finns kvar att prova drastiskt minskar...). Huuuu :-S

Nåja. Idag stod uteritt med E på schemat! E har en otroligt trevlig häst - rör sig som en dröm och svävar fram ovan mark. Själv kände jag mig idag som en jag vet inte vad när jag satt på min halvt skenande häst med hackamorebettet fladdrandes i vinden, tårarna på mig rann på grund av total storm, Aramis var stark så att mina armar höll på att ramla av och vår riktning var rätt och slätt huvudstupa rakt neråt... Just nu känns en medelsvår c mil, för att inte säga ljusår bort.

Imorgon åker jag tillbaka till Veberöd och lämnar D1:an. Nu återstår två möjliga val:

1) Låna hem ytterligare sadlar (där jag tror att Equipe Rose ligger bäst till - en sadel som de faktiskt har för utlåning hos Veberöd - wihuuuu).
2) Ta upp Childeric-Ellen till stallet (Aramis har ju trots allt gått med Childeric hos sin förra ägare och det fungerade ju BRA!)

Nattinatti folks :o)