Jag är helt övertygad om att ALLA era underbara lyckönskningar och fina ord på vägen bidragit till att vi fått hem våra härliga hund igen   Vi fick faktiskt hem Zäta redan igår - de ringde strax efter lunch från djursjukhuset och berättade att han inte ville kissa. De fick tömma honom hela tiden. De undrade däremot om vi hade lust att åka in för att prova om han ville kissa med oss :o) (Om han skulle lätta på trycket med oss skulle vi få med honom hem eftersom allt annat såg bra ut). Om vi ville? Jisses - på tre röda sekunder satt vi i bilen och snart stod vi i djursjukhusets korridorer och väntade på att få träffa Majsan.

En lite vinglig, "yrvaken" men alldeles överlycklig vovve kastade sig i våra famnar! Han skrek så högt att folk undrade vad som stod på :o) En schäfer träffar sin matte och husse - svårare än så är det inte (ni som har schäfrar vet vad jag talar om :o). Hela undersidan av buken var rakad och "pryddes" av ett långt långt ärr. Vi hann inte fem meter utanför djursjukhuset innan han slängde sig tätt intill närmsta buske och lättade på trycket; ja han stod så länge så jag har aldrig sett något liknande! Han sökte sig som en magnet till alla bilar och visade tydligt att han ville hoppa upp och följa med hem. Nu kunde vi glatt kunde gå in och meddela veterinären att han kunde lätta på trycket (de ville inte släppa hem honom om han inte visade att han kunde göra det).

En räkning senare och några (!) tusenlappar fattigare satt vi överlyckliga i bilen på väg hem, allihopa! Nu är det förvisso inte så att "faran är över" - vi lever just nu på helspänn och tolkar och misstolkar allt som denna lilla ynkliga gosse gör och inte gör. Det är nämligen så här att när man utfört en buköppning som krävt att man behövt kapa eller sy i tarmen (så som de gjort med Zäta) så ökar risken för bukhinneinflammation (alltså läckage till följd av perforering av tarmen) rätt mycket. Och då kan man tycka att detta i så fall redan borde ha märkts; men nej - tyvärr; det kommer först tredje eller fjärde dagen. Nu har nästan hela lördagen gått (alltså tredje dagen) - och ännu har vi inte sett några tecken på detta kusliga tillstånd. Nu hoppas vi på att söndagen bjuder på samma resultat så kan vi andas ut på måndag. Då ska vi till veterinären och plocka bort Durogesicplåstret (morfin) och sedan hoppas vi bara på att inga fler stenar ska ställa till det för oss!

STORT TACK än en gång för ert oerhörda engagemang!!!