Idag har jag av förklarliga skäl inte bloggat - och inte varit på humör heller för den delen. Det skulle nämligen visa sig att de kräkningar som älskade vovven drabbades, av i morse, under dagen skulle eskalera. Han kunde inte ens dricka minsta lilla vätska utan att kräka upp allt i enorma kaskader. Vid fyratiden ringde jag åter till veterinären och ordinerades dit march.

Med hjärtat i halsgropen äntrade vi djursjukhusets entré och efter sedering, lång, lång väntan, röntgen och "hemska" tankar fick vi veta att vår finaste hund hade ett främmande föremål i magen i form av en superstor sten!!!!! Usch, det högg till i bröstet när vi fick veta detta. Det högg naturligtvis ännu mer i bröstet när de ville lägga honom akut på operationsbordet - usch, det var en mardröm utan dess like att höra dessa ord! Efter formaliteter och många kramar rullade de iväg vår fina Zäta på bår, han försvann i korridorerna och kvar stod husse och matte med tårar i ögonen. Nu började en fruktansvärd väntan! Som ni alla vet är buköppningar riktigt stora operationer och som alla operationer är det en risk (narkos, komplikationer etc). Vi visste egentligen bara att där satt en sten i magen och att Zäta inte mådde bra. Mer visste vi inte.

Klockan var 19.15 när vi gick ut ur sjukhusets entré.

Klockan 22.30 hade vi inte hört ett ord från dem...

Jag kunde inte hålla mig längre utan var tvungen att ringa upp för att höra hur och vad som hände. I all hast fick jag av en stressad sköterska veta att han fortfarande låg på operationsbordet - hon ursäktade sig men hade inte tid att prata (tror jag det!).

När klockan passerat halvtolv ringde telefonen och vi hoppade upp ur soffan. Det var veterinären... Zäta hade först fått genomgå endoskopi där man kikat ner i magsäcken om man eventuellt skulle kunna plocka upp föremålet samma väg som det kommit in. Dock syntes ingen sten till och efter att ha sugit upp hela magsäcken på vätska kunde hon konstatera att där inte fanns någon sten. De gick vidare mot tolvfingertarmen där de hittade en stor sten som kilat sig fast. Det fick bli att öppna hela buken, gå in i magsäcken, massera ut stenen via tolvfingertarmen, sy igen allt och slutligen väcka upp honom. Allt hade gått jättefint och så här långt verkar allt gå enligt planerna. Den lycka vid kände går inte att beskriva i ord! Imorgon ska vi, om allt är som det ska, få hälsa på honom och jag kan VERKLIGEN inte beskriva hur otroligt mycket jag längtar efter vår underbara hund! Håll nu tummarna!!!