Anlände till stallet extra tidigt idag, ville verkligen hinna ut i det vackra vädret före solen bestämt sig för att gå och lägga sig. Sagt och gjort! Fixade mat till hästarna, pussade på mular, ryktade, lindade ben, sadlade, tränsade och ledde ut Aramis i det härligt kalla och vinterlika vädret. Hoppade upp i sadeln från en parkbänk och skrittade iväg. Aramis hade, om möjligt, ett ännu högre skrittempo än normalt. Ja han klev på så fort att han nog inte lyckades med ett enda skrittsteg under hela rundan, det var ett evigt taktande - från början till slut. När vi kommit ut ur bebyggelsen började vi trava. Han kändes jättefin, jobbade på med att få vänster bakben att trampa in under kroppen. När vi kommit en bit bort anlände vi till den nerlagda järnvägen (utan räls, hi hi). Det började med att Aramis inte ville gå framåt pga alla märkliga och konstiga stubbar i kanten av vägen. Jag manade på honom, men nej - det var för kusligt. Det kom en man som var ute och promenerade med sin vovve - han fick agera draghjälp! Då följde Aramis snällt med :) Jag vinkade adjö till mannen med vovven och travade iväg i horisonten som en annan vildavästernfilmscen. Aramis kändes suuuperfin! Härliga häst som alltid är på hugget! Jobbade med att få honom rund i formen, slappna av och koncentrera sig på jobb istället för konstiga stubbar (och gubbar). När vi kommit längst bort vände vi (och tillbaka gick det i ett rasande tempo eftersom Aramis fått syn på några kor). Ett väldigt konstig träd fick Aramis att få riktiga gummiben så rädd han var. Han sjönk ner till marknivå och smet förbi detta mycket obehagliga och högst farliga träd. Han känns för rolig när han blir så där rädd, nästan som han går på tå och sjunker ihop och blir liiiiiten samtidigt som han lägger i en högre växel :o) Vi red upp och ner på den första biten järnväg några gånger. Avslutade med galopp ett par längder - jisses Amalia så fin han var! Man har så otroligt mycket häst framför sig när man sitter på Aramis - en härlig känsla! Efter galopparbetet saktade jag av till "skritt" som blev någon turbogångart mellan skritt och trav. Och i denna gångart bar Aramis hem sin matte (en ganska lång sträcka som han tillryggalade inom loppet av en kvart). När jag äntligen kunde hoppa av utanför stallet fick jag börja med att skaka alla organ på rätt plats i kroppen igen... Pust och frust. Har då aldrig förr blivit andfådd av att skritta en häst!! Ha ha. Kul med positiva hästar :) Ha nu en härlig kväll! Foton från dagens tripp: