Det slår mig, minst sagt, nästan dagligen hur märklig denna sport är. Jag ska säga att jag till största delen är omgiven av härliga människor som verkligen gläds innerligt åt mina framgångar - de blir uppriktigt glada när jag och Aramis presterar resultat på banan, har ett lyckat träningspass, når en framgång på ett eller annat sätt.

Men - sedan går det inte att undgå att där finns surgökar som aldrig säger ett ljud. Som kanske ifrågasätter och konfronterar istället för att gratulera och glädjas i medgång. Tyvärr är ju ridsporten ingen lagsport och som alla andra individuella sporter uppstår alltid konkurrens - men jag måste säga att jag struntar ett enda stort stycke i om min konkurrent slår mig med tre tusen poäng! Det är ju mig själv jag tävlar mot! (Ja, självklart är det roligt att ro hem någon rosett då och då - det är inte annat än sant). Men att jag någon gång skulle få för mig att titta snett på en medryttare, med flit inte säga grattis efter framgång eller till och med fälla någon rutten kommentar som garanterat gör den glada ryttaren ledsen; det finns överhuvudtaget inte i mitt världssystem. Vi är ju lika entusiastiska och ambitiösa allihop, vi lägger ner vår själ i vår sport och våra djur - att vi inte alla då kan pusha och hjälpa varandra mot framgång; det är en ren gåta för mig!

Är detta främst inom dressyren eller finns samma märkliga avundsjuka inom övriga discipliner? Har du varit med om något liknande? Berätta för oss andra :o)


Bild lånad från google