Ooooooj vilket pass jag och herr grå fått genomgå idag! Man kan nästan tro att vi tränat för någon sträng tränare idag. Men nej så var icke fallet - det var nämligen undertecknad själv som gav undertecknad själv och undertecknads häst en rejäl dressyromgång. Nu anser jag att Aramis är fullt igång igen och någon förkylning har jag faktiskt inte sett röken av. Nej nu kan jag faktiskt inte finna några fler hinder som stoppar vår väg mot stjärnorna. Eehh host jag menar trädtopparna :-)

Puh.

Efter framskrittning och allmän upptining av i alla fall tre djupfrysta fingrar så började jag mitt sedvanliga skrittarbete i öppna utmed långsidorna. När Aramis kändes allmänt trevlig bjöds det på trav och jag kunde genast känna att han släppte vänster rygghalva och lät den ligga och skvalpa någonstans nere i knävecket. Detta var jag tvungen att råda bot på! När man är sju år gammal är det slut på att bara trava runt och se fin ut - nu måste man även se till att länka samman hela långa kroppen. Sagt och gjort. 50 minuter senare kunde jag nämligen oerhört stolt och nöjd konstatera att jag satt på en fullkomligt jämn rygg som arbetade med båda fileer. Det var en riktigt riktigt häftig känsla och även om vägen dit var lite jobbig så var den väääldigt väl värd mödan.

Hur gjorde jag nu för att nå hit? Jo, för att berätta detta måste jag tala lite kring min filosofi. Min ridfilosofi går nämligen ut på mycket enkel strategi: en häst måste bjuda för båda skänklar ärligt in i handen. Jag vill inte ha varken mer eller mindre i någon hand. Det jag fokuserar på allra mest med Aramis är att få honom fram för vänsterskänkeln eftersom han gärna står emot här. Jag vill forma honom runt inner samsidiga, få honom att trampa in under sig med vänster bak och inte - som han gör för att komma undan - trampa utanför kroppen. När jag får honom att ta drivningen så att jag kan fånga upp den i handen så mjuknar jag - hela tiden kollar jag så att han är med mig. Släpper hsn stöd eller bjudning så börjar jag arbeta med samsidiga inner direkt igen. När han åter är med mig på båda tyglar rätar jag ut honom och jobbar på tills han släpper igen. Så här arbetar jag på och till slut är han så extrenmt lösgjord i innersidan och har kommit igång med att bära vikt på sitt inner bak att hela hans rygg nu arbetar.

Det går nästan inte att beskriva vilken galet härlig känsla han bjuder på när han arbetar korrekt genom ryggen fram till bettet. Om jag ska försöka ge en liknelse så kam jag säga att det kändes som om jag satt allra högst upp på rundningen av en jättestor boll - så välvd var han i sin rygg. Nej - det är det här jag måste jobba med, helt klart. Jag vet att det är jobbigt för Aramis - så klart det är, att behöva arbeta och ta i tar emot. Även för oss människor. Det är mycket enkelt - att göra ansträngande kroppsrörelser är jobbigt och lata är vi allihop av naturen :-) Generellt kan sägas att en häst som direkt går av sig själv troligtvis inte arbetar korrekt - så enkelt och krasst är det. Nu ska Aramis efter två intensiva dagar få komma ut och röra sig i friska naturen men K. Därefter ska han få hoppa med henne. På torsdag blir det vila och på fredag är matte tillbaka igen. Imorgon åker jag nämligen till Stockholm en sväng.

Ha det gott alla :-D