Idag hann det nästan bli mörkt innan jag kom iväg - trevliga stallkamrater och glada miner gjorde helt sonika att tiden förflöt lite. Men vad gör det, när man har trevligt :) När Aramis var klar för dagens pass leddes han ut till ridhuset där jag hoppade upp på min vanliga bänk, sedan skrittade vi ut en sväng Aramis och jag. När han var varm i kläderna samlade jag ihop honom och vi skrittarbetade på stubbåkern. Det var en fantastiskt vacker kväll, solen sänkte sig över det höstlika landskapet och himlen färgades alldeles rosa!

  
Aramis färgades rosa av himlen :)

När han kändes finfin i skritten (som han faktiskt kändes redan från början, det märktes att gårdagens superskrittpass med klättring gjort susen), började vi trava lite förutsättningslöst på stubbåkern. Sedan svängde vi ner mot stallet igen och på gräsvägen samlade jag ihop honom och försökte få honom att sätta under sig lite extra mycket. Han svarade med att börja trampa (det lär han inte ha svårt för)... Det var en härlig känsla att få sådant gensvar, även om det mest var "på skoj" :) När vi kommit ner till stallet igen red jag ut på gräsbanan och trimmade lite inför stundande tävling. AMALIA är det enda jag kan säga :-o Den här hästen har KAPACITET! I 10 minuter fick han jobba på ordentligt med ryggen och tillhörande bakdel, jag fick sådant svar och sådant gehör att det nästan kändes overkligt. Han svävade fram i en härligt scwhungfull trav, jag hade ett perfekt stöd i handen, hans rygg höjde upp mig, jag hamnade djupt i sadeln, han satte under sig något helt otroligt, testade att länga och han bokstavligt talat flög fram! Jag trodde nästan att jag tagit fel häst i stallet (någon av Intermediairehästarna, ha ha). Eftersom Aramis inte gått så här samlat någonsin och han inte är särskilt van vid att använda dessa muskler fick han bara gå så en kortare stund - men jisses så härligt det var! Lade ner honom och skrittade sedan av. Aramis har en förmåga att sätta ut bakbenen utanför kroppen (dansa lite i sidled) istället för att sätta dem under kroppen, detta märkte jag av även idag - men när jag parerade honom perfekt och med rätt känsla (man får absolut inte vara hård, då blir han bara stressad) - då uppnådde vi alltså det läge som jag nyss beskrivit. Oj oj oj - detta ridpass kommer jag att leva läääänge på! Natti natti gott folk!