Nu har jag blivit alldeles insnöad på Rigoletto och nästan glömt rapportera om fina Aramis! Nu är han helt återställd från sin lymfangit  Dock återstår fortfarande delar av hans mugg varför jag mer än gärna mottar tips på hur man kan bli av med oerhört envis mugg   Igår (söndag) red jag ut på en sanslöst pigg och glad häst! Han kändes otroligt fin och visade mer än gärna upp några härliga piaffsteg när jag råkade samla honom för mycket :o) Jag rundade av i ridhuset där J fick sitta upp några varv för att känna hur trevlig och fin han är nu! J kunde bara hålla med mig och var så väldigt glad för att Aramis nu kommit till det läge vi hela tiden strävat efter. Det var jätteroligt att se Aramis från marken och när J avslutningsvis satte Aramis ett par steg i en inledande piaff så tappade i alla fall jag hakan över Aramis formligen kastar in sina bakben långt in och fram under magen :-o Talang är vad den grå har för samling!
  

Idag stod träning för J på schemat, vi tog det lite piano med Aramis eftersom han vilat några dagar. Aramis tyckte nog det var lite trist att avsluta passet när vi hade som roligast och visade detta genom att trava hela vägen till stallet :o) Tokiga pålle! Fokus på dagens träning var ett par olika punkter:

- Få Aramis att kliva bättre in i traven, från skritt, genom att be honom om ett par steg tramp. Egentligen behöver jag bara tänka denna rörelse eftersom Aramis mer än gärna bjuder på lite mer än vad man ber om i alla lägen :o)
- Min vänsterskänkel som jag är svagare i och därmed gärna blir lite inaktiv med.
- Diagonalsluta i trav och travsluta (tagen bakdel) på volt. Diagonalslutan som vi aldrig tidigare ridit gick fantastiskt fint - trots att det var första gången för Aramis! Behöver du lite tips på hur du rider din diagonalsluta på bästa sätt? Jag berättar imorgon :o)

En oerhört lyckad träning var detta! Och nu är det dags för mig att studera insidan av ögonlocken :o)

  

Efter några mer eller mindre misslyckade hästköp hade vi i familjen beslutat oss för att denna gång köpa en ung tävlingshäst med framtiden för sig, max 6 år. Ridsport och dylika magasin luslästes och mängder var de hästar vi åkte och tittade på. Men ack, ack, ack - varje gång blev jag lika besviken. Vad som utlovades i telefon och i annons var sällan det man sedan möttes av när man väl var på plats och såg skapelsen. En liten, nästintill obefintlig, annons fick mig att haja till. Mörkbrun, kraftig, 160, placering och vinst i LA, 6 år, e. Chapman, lokaliserad oerhört nära bostaden. Jag ringde upp ägarinnan (och uppfödare tillika) som var väldigt trevlig och berättade om den allt mer i mina ögon perfekta hästen. Busig, charmig, snäll, lätthanterad, lättlastad, men med inga supergångarter. Minns så väl när jag frågade henne om hans gångarter och precis sade orden: "han har inga supergångarter, men rör sig trevligt". Jag uppskattar ärlighet och framförallt snarare "dämpande" av förväntningarna istället för många försäljare som målar upp sina hästar som superstjärnor som kan gå VM vilken vecka som helst. Det blir i 99,99% av fallen garanterat en besvikelse när man får se hästen och då upptäcker att ägaren/ryttaren inte talade sanning.

Nåväl, jag ville hemskt gärna titta på Rigoletto (som han hette) och åkte därför iväg. Jag glömmer aldrig när jag klev ur bilen och dåvarande ryttare (som hade honom till försäljning) kom ut ur stallet ledandes på Rigoletto! Såååååååå sööööt och vilken nacke   Love at first sight! Jag var totalt såld på hans charmiga utseende - nu hoppades jag bara att han var lika trevlig att jobba med! Ridpasset flöt på super och det bestämdes att jag skulle komma en gång till för att provrida. Det blev faktiskt också en tredje provridning :o) Den gången var jag i stallet helt själv (utan vare sig ägarinna eller ryttare med) och red ut en sväng med Rigoletto! Så glad jag är att ägarinnan lät mig komma och ta hand om Rigoletto själv - verkligen värdefullt för en köpare! Det blev affär och några veckor senare var Rigoletto min!

Lyckligast i världen var jag! Jag red och tränade några veckor hemma sedan åkte vi iväg på vår första tävling! Rigoletto skötte sig strålande och jag kom hem med två rosetter   Sedan följde 6 år av tävlingar och otroligt roliga minnen! Många hyss hittade han på denna lurige gosse - jag vet inte hur många gånger han kastat av mig, försökt bocka av mig, et cetera. Jag har några extra färska i minnet... Första träningen för en ny tränare, lite spännande är det alltid att rida för en ny tränare. Kom dit, lastade ur, hoppade upp (i min splitternya dressyrsadel) och mötte upp tränaren. Vi pratade lite och sedan bad hon mig rida runt på banan lite så att hon kunde titta på oss. Jag hann rida två varv runt fyrkanten sedan var det slut på det roliga... En flock hästar kom galopperande i en angränsande hage och Rigoletto drog iväg som en katapult. Han accellererade från noll till 100 inom loppet av en tiondels sekund. Han drog hela diagonalen i fullt sken och passde på att lägg in fem bockserier i rad - det blev för mycket för mig och jag slungades ur sadeln, hamnade någonstans framför den nya tränaren medan Rigoletto for iväg... Men likväl var han min allra bästa kompis :o) Tränaren tyckte dock att han hade betett sig lite taskigt mot matte...

Vi tävlade, vi vann, vi blev klubbmästare i dressyr - vi var järngänget han och jag! Men... Augusti 2006 när jag skulle hämta in honom från hagen var det något som inte stod rätt till. Rigoletto var jättehalt! Jag ringde genast upp min hovslagare (som jobbar på en mycket bra klinik), han ordnade snabb tid till Rigoletto och redan morgonen därpå var vi hos G.R som grundligt undersökte Rigoletto. Man fann en rejäl skada i kotan på höger bakben. Han behandlades med korticon i leden och ordinerades sedvanlig vila i två veckor. Vid återbesök var han mycket bättre, men ännu ej helt bra. Han behanlades därför en gång till med samma ordination. Tredje besöket var han 99.9 % frisk och jag kunde äntligen sätta igång honom igen. Vi åkte hem och började försiktigt träna. Rigoletto var laddad till tusen och många var nog de turer han tog som inte var direkt ultimata ur konvalecenssynpunkt... (Host-host). Veckorna gick men, nej, jag tyckte inte att Rigoletto kändes ok. Där var något som spökade - det var nu som jag fick kontakt med Regiondjursjukhuset i Helsingborg och min stöttesten i livet; veterinären Lena Persson. Jag åkte upp med Rigoletto och det kunde konstateras att han var ordentligt halt på samma ben som han tidigare blivit behandlad i. Nu följde en låååångdragen historia med behandlingar, hylartil, korticon - jag vet inte allt vi gjorde. När han under april 2007 fortfarande inte var bra bestämde jag, Lena och Flemming Winberg att han skulle opereras. I maj 2007 rullades Pixe in på operation och den eftermiddagen fick jag veta vad det var som spökade; en sidoligamentskada i kotleden. Man "städade upp" i leden så gott man kunde (fick dock inte bort allt) och han spåddes inte någon lysande framtid  Min fiiiina Rigoletto.
   Men jag gav mig icke! Han behandlades på nytt efter operationen och vila efter vila efter promenader, sjukhagar, specialmat, biosynov och gud vet allt avlöste varandra. Någon gång på hösten 2007 började vi ge upp hoppet. Han var fortfarande ordentligt halt och behandlingarna verkade inte ge någon effekt alls. Efter ett år av behandlingar och allsköns preparat och konvalecens började det se riktigt mörkt ut. Jag minns så väl Flemmings ord när jag frågade honom om han i alla fall kunde vara en promenadhäst/sällskapshäst:
"...en häst som är van vid att gå i hård träning och på tävlingsbanan mår nog inte särskilt bra av att bara ställas i en hage...". Det var lika med dödsdom och jag minns hur det skar i hela mig...
   
Tysta lämnade vi djursjukhuset, lastade Rigoletto och åkte hem. Hur skulle vi nu göra? Att avliva Rigoletto; visst det var i praktiken ett alternativ - men att avliva sin bästa kompis? Vi hade ju faktiskt en möjlighet kvar... Varför inte testa? Sagt och gjort! Rigoletto fick åka hem till världens snällaste föräldrar och helt enkelt ställas av helt och hållet! Han fick världens finaste hage att strosa i, han behandlades som en prins, vi drog av skorna på honom (bak i alla fall, bockhoven fram gjorde att vi behöll skor fram). Så fick det bli! Inte tillstymmelse till läkemedel eller medicin skulle vara i närheten av honom. Hösten 2007 började jag titta på ny häst och det var i den vevan som jag hittade Aramis. Och resten vet ni :o) Hösten 2009 friskförklarades Rigoletto  - till min enorma glädje (vem hade någonsin trott detta) - och togs ner till Lund där han nu sätts igång och är helt och hållet återställd från sin skada! Dessutom tillbaka på tävlingsbanan!

Summa summarum av denna saga är: har du möjlighet; lyssna inte alltid på veterinärernas "dödsdomar" - ge hästen en chans att få läka själv, i lugn och ro. Jag vet inte hur många hästar som egentligen skulle ha varit avlivade för länge sedan, men idag går på tävlingsbanan igen! GE ALDRIG UPP!