Efter att ha tillbringat dagen med att titta på konst här i skåne bar det av till stallet för att ta hand om Aramis och även kvällsfodringspasset. Mötte K i stallet så efter att vi mockat och gett de andra hästarna mat gav vi oss ut i den nästan magiska kvällen/natten. Dimmorna sänkte sig och ljuset den här kvällen var något alldeles speciellt. Vi hoppade upp på våra fålar och skrittade iväg i dimman. Det blev en lagom runda och allt gick bra, fram tills dess att vi nådde hemmaplan och jag bara skulle "checka" av Aramis i sidorna. Då hann K före och Aramis blev alldeles förfärligt ledsen. Han gjorde alla konster på stället, slog med frambenet, gick i skänkelvikning i 190 (nästan riktiga Rigolettokonster). Det var väl dumt av mig att fortsätta, men jag ville inte att Aramis skulle få som han ville. Skrittade därför några gånger på vägen till stallet upp och ner - han blev nöjaktig i formen, inte mer. De har ju en förmåga att elda upp sig de där hästarna    

När jag var klar i stallet åkte jag ut till industriområdena i Lund för att jobba lite med Zäta. Det var nu alldeles mörkt och klockan hade hunnit bli över 21. När vi var klara satte jag mig nöjt i bilen och längtade hem. Men... det gjorde inte bilen, den startade nämligen inte   Det vara bara att ta det långa benet före, ta ut vovven ur bilen och påbörja den långa vandringen hemåt. Klockan var över 22 när jag äntligen ramlade innanför dörren. Puh - vilken lång dag det här blev.