Kom upp till stallet vid 17-tiden, pussade på båda mular, tog av täcken, tvättade vattenkoppar, hängde in nya sadeln :) och fixade mat. När detta var avklarat ställde jag Aramis i spolspiltan, började med att olja hans hovar och sedan fick han en ordentlig ryktning - masserade ryggfiléerna medan Aramis stod och grimaserade med mulen som en tapir :) Sedan åkte ländtäcke på, lindor likaså - sedan var det dags för den nya sadeln att landa på Aramis rygg! Spännande! Förutom att den är otroligt snygg så satt den utmärkt!   

När sedan Aramis var helt preparerad vandrade jag, förväntansfull, ut med honom i snön och halkade iväg mot ridhuset. Idag var det en stor dag! Jag skulle, förutom att rida i ny sadel, även få känna på hur Aramis känns nu efter att SI-leden manipulerats. Jag var ensam i ridhuset, spände gjorden ytterligare ett hål och hoppade upp. Aramisen har ju vilat i två veckor nu (matte likaså *host*) - och jag tycker alltid att man känner sig lika ringrostig uppe i sadeln igen efter en vila, hur kort den än varit. När jag suttit upp och placerat mig i sadeln skrittade jag igång Aramis. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda ord som kan förklara vad jag kände, dessa första steg. Jag funderar och har funderat halva kvällen, men kommer nog aldrig lyckas med att förmedla den där känslan. Om jag ger det ett försök så skulle det låta något i stil med (först och främst) VAD HAR HÄNT????? Min häst har en skritt som medför att hela ryggen rör sig, att hela bakdelen har ett driv i sig som jag ALDRIG upplevt. Jag var faktiskt tvungen att stanna upp efter några meter och vända mig om - han hänger väl ihop? Han kändes så infernaliskt rörlig - det går absolut inte att beskriva!! Jag satt och gungade (gungade nästan av) som om jag satt placerad uppe på en kamel, Aramis energiska skritt, med ett enormt påskjut och en extrem känsla av uppförsbacke fick mig att bara sitta och le (trots att vi bara skrittade på lång tygel). Det kom in några i ridhuset och jag kan nog inte ha sett klok ut, satt där som i sjunde himlen trots att Aramis bara älgade på på lång tygel. När jag hämtat mig från denna ofattbara förändring och börjat bekanta mig med min nya häst (och sadel) kortade jag tyglarna. Stödet jag fick i båda tyglarna var fantastiskt! Det var bara att korta tyglarna och vips så hade jag honom inramad, drivet bakom sadeln fick Aramis att växa fram, det kändes nästan som att någon vevat ner baken med en domkraft. Jag skrittade honomo i form, varierade formen - han följde varenda hjälp jag gav, smidig, framåt och glad. Traven sedan, ja den behöver nog en minst lika lång recension som skritten. Det närmsta jag kan komma en beskrivning är att säga att hovarna upplevdes aldrig nudda marken, Aramis bara flög fram med ett härligt påskjut. Lade volter i båda varven och högersidan är ett minne blott. Efter ett lagom rehabiliteringspass på 20 minuter skrittades han av medan 1000 tankar for genom mitt huvud. Sadeln var enastående bekväm för både mig och Aramis och vi trivs i den, vågar jag lova, precis lika bra!

Ovan Aramis utanför ridhuset!

  
Ovan står Aramis på stallgången före dagens magiska ridpass. Märkligt nog så tycker jag att han har blivit tio gånger mer högrest sedan behandlingen i torsdags...

  

Puss-Plätte   

  

Och så var det  ju det här med vit häst :)

Oj, oj, oj. Nu ska jag sova gott och drömma om min nya häst :)