Det var vad min häst var idag :-o Började dagens pass med att skritta ut en härlig runda i det vackra vädret! Kallt och strålande solsken - underbart. Sedan red jag in på banan för att fortsätta med arbetet. Men isch vad dåligt allt gick idag :-( Ja vi hade ett riktigt skitpass skulle man kunna säga! Och det behövs väl sådana ibland också, kan jag tänka :) Och så här i efterhand är jag så irriterad på mig själv att jag inte lyssnar till den inre tränarröst som ekar i mitt huvud (ja den ekar i alla fall nu efter dagens pass *fnys* - det var väl på tiden) "ställ hästen åt motsatt håll för att skapa ett stöd i den tygel du inte får något stöd i". Sååå många gånger har vi jobbat med detta och ändå sitter man och "stirrar sig blind" på tygeln man inte får något stöd i - istället för att strunta i den sidan och koncentrera sig på sidan där man har ett ärligt stöd. Läste precis en mycket intressant artikel om Jens Fredricsson som gång på gång deklarerade att vi inte ska försöka få stöd i en sida som hästen ändå inte vill ta stöd på genom att ta i denna sidas tygel! Man får lösa det på annat sätt! Nu har jag lärt mig något (en gång för alla) inför morgondagens ridpass - jag ska strunta i högersidan (efter att ha konsulterat min tränare per telefon idag). Nu ska jag gå ut i galleriet för att fortsätta utöka mitt lerstuteri, som Natalja brukar säga :o) God Afton önskar jag er alla!
  

Jag är en sann tänkare när det gäller ridning. Och just nu är jag inne i en fas då jag funderar mycket över formen hos hästen, nu talar jag inte om den färdiga tävlingsformen - så som vi rider hästarna inne på tävlingsbanan - jag talar om den form vi ska rida våra hästar i för att bäst få de lösgjorda. Jag har tränat för många olika tränare men just nu tränar jag för två olika tränare som egentligen förespråkar två helt olika metoder att uppnå lösgjordhet på bästa sätt.

- Tränare A, kan vi kalla honom, tycker att hästen (nu talar vi om Aramis, säkert inte applicerbart på alla hästar, men jag får utgå från min egen häst) kommer till korrekt arbete genom att ridas i en välvd form (läs ej rollkur), hästen ska genom denna välvda form höja sin rygg, bli avspänd i sin överlinje och stärka sig för att sedan orka bära sig i den högre och korrekta tävlingsformen. Tanken bakom denna form (välvd och rund) hos Aramis är att om jag rider honom i en högre form, idag, släpper han ryggen, tappar bakdelen, blir spänd i sin överlinje och får den så karaktäristiska "damcykelformen".

Men...

- Tränare B, kan vi kalla honom, tycker att hästen (nu talar jag om Aramis igen) kommer till korrekt arbete om han får arbeta i en något högre form - han får alltså inte gå välvd och rund; då tappar han bakdelen. Han blir rak i kruppan och engagerar inte sin bakdel om han inte får gå i en något högre form där han enligt denna tränare får en korrekt förbindelse mellan fram och bakdel. Genom att rida honom i denna form kommer jag att få honom att sänka korset och därmed även vinkla sina haser och lätta fram.

Jag är faktiskt lite smått rådvill i detta läge - hur resonerar ni? Hade varit jätteintressant att veta!