Idag stod värstingbomträning på schemat   Vi är tre dressyrtanter som har börjat träna bomlektioner tillsammans. Idag var första passet ut för mig och Aramis. Jag gissar att han kommer sova gott i natt...

Rubriken på dagens inlägg är talande för mina funderingar just nu. Aramis, som i större delen av sitt liv bara sprungit runt och sett vacker ut, har ju numera fått sina fiskar varma eftersom han fått erfara att de där långa fina bakbenen inte längre bara kan sprätta omkring. Det är SKITJOBBIGT att behöva börja arbeta med ryggen, vinkla hasen, länka samman bak och fram - you name it! Och det går verkligen inte som en dans på rosor  Det som är bra i denna kråksång är faktiskt att Aramis förändras enormt mycket under denna process. Inte bara det att han får bättre rörelser - hans tempo har också avsevärt förändrats! Det är liksom inte lika lätt att bara lägga i turboväxeln och rinna iväg... Det som är mindre roligt i denna kråksång är att det är superjobbigt när matte kräver att man ska arbeta så där! Ridpassen flyter inte på lika fint längre, det ifrågasätts och det pustast och stönas. Ett annat mindre trevligt fenomen som sett dagens ljus, i och med denna mer krävande ridning, är Aramis förmåga att bli livrädd för både det ena och det andra. En sida som jag aldrig tidigare upplevt hos honom. Nu känns det nästan som (även om jag inte vill tro det) att han "letar" orsaker för att undkomma arbete. Detta kan vara allt från en människa på läktaren, ett täcke som lagts på en stol (ett täcke som han för övrigt kan ha passerat 10 gånger åt ena hållet, men från andra hållet funkar det plötsligt inte). Det kan också handla om (som i dagens träning) en bom som ramlat ner från sitt sockerbitsstöd vilket resulterade i att Aramis fullkomligen frös till is och vägrade röra sig ur fläcken...

Dagens bomträning var verkligen nyttig och under de övningar vi gjorde kom verkligen Aramis (och så klart även mina) svaga sidor fram i ljuset. Vi har problem med ett svagt höger bakben (som hade en låsning tidigare) och detta medför att vänster bog blir stel. Så - när vi skulle ta oss över höga cavaletti på böjt spår i vänstervarvet så ramlade Aramis in i volten och lyckades med nöd och näppe kliva över bommarnas inre del och ta sig ur serien. Inte en gång, inte två gånger - många gånger! Jag fick verkligen jobba med detta och först i slutet av passet så kände jag att jag hade honom helt eftergiven i båda sidorna. Likadant var det när vi skulle rida över cavaletti på rakt spår (med 5 meters mellanrum) - Aramis ramlade åt vänster och jag orkade knappt stötta upp honom med vänster skänkel. Hur som helst så blev han härligt eftergiven i slutet och här kände man verkligen hur hela ryggen rörde sig under sadeln!

Nåväl, det var dagens reflektioner! Bjuder på ett par foton från gårdagen! Nattinatti! (Notera samlingen på mittenfotot).