Uhhhh   Idag har undertecknad INTE varit lydig för fem öre! Men det är ju så svårt när man äntligen börjar känna sig frisk. Hur som helst - efter en hel dags studier i hemmet bar det av till de små lurviga djuren (som måste klippas inom kort) där allmänt göromål hägrade. Efter matsättning och sedvanligt stallbabbel var det Mismusens tur att ställas upp i gången. Check att allt satt där det skulle (det gjorde det) 0och sedan rykt och vita skydd på. Och NEJ!!! Jag orkade bara inte tömköra en gång till... Jag inbillar mig att det är bättre att sitta på en häst än att springa runt efter den :o) Och jag väger ju inte så där fasligt mycket (55 kg i skrivande stund - tack för det lunginflammation...). Så jag lade helt sonika på ett täcke på Aramis rygg och planerade in en trevlig barbackatur i ridhuset. 

Olydnad 1: Att rida trots att man är sjuk
Olydnad 2: Att rida trots att hästen är behandlad i "gumpen"

Väl inne i ridhuset kunde jag konstatera att det var ett bra beslut att rida idag; det var många ekipage om platsen och att longera eller tömköra hade blivit ett digert uppdrag. Nu återstod bara en sak! Att komma upp... Jag vill inte påstå att jag är någon osmidig människa, jag är egentligen väldigt smidig. Men smidig var nog det sista jag skulle vilja kalla mig själv när jag skulle kravla mig upp på Aramis rygg. Till min stjälp... förlåt hjälp hade jag en liten IKEApall (som i sammanhanget verkade väldigt liten). Så det enda sättet att komma upp på ryggen var helt enkelt att göra ett litet minihopp upp för att landa på ryggen (ja så som man brukar göra när man hoppar upp barbacka på höga hästar). Det var bara det att jag vid det tillfället hade råkat glömma att Aramis bara haft ryttare en gång på ryggen utan sadel. Och den gången var jag nog extremt mycket försiktigare än denna... Sååå av det bar... Med mig i släptåg, halvt hängandes över Aramis rygg, med Aramis halvt skenande - livrädd för matte som mest såg ut som en trasdocka som fastnat halvägs upp...

Olydnad 3: Misen rusar iväg med lungsjuk matte i släptåg

Jösses himmel och pannkaka... Fort gick det och in i väggen dunsade vi. Efter 20 meter lyckades jag kasta mig av (lika graciöst och vackert som de ungerska ryttarna som kastar sig av i galopp och landar på fötterna). Jag fick stopp på herr grå (släppte aldrig tyglarna) Och lugnade honom! Han var livrädd stackaren. Nej - det fick bli uppsittning under något lugnare former. Någon som höll i gossen samtidigt var en idé som kom till mig :o) Så fick det bli! Och så mycket bättre det blev!

Väl uppe på ryggen kändes allt LÖÖVELY! Aramis var en ny häst!!! Så jämn - så otroligt jämn! Först nu inser man hur sned han varit... Bjudning jämnt in i handen och inte ALLS någon minsta antydan till att lägga sig på bettet! Mmmm... det var en härlig känsla. Den lever jag länge på. Nu ska jag hosta vidare här ett tag och ta mig en kopp te!

Trevlig dag och kväll!

 

Karin

12 oktober 2011 13:09

VIlket härligt inlägg, jag skrattatde gott!

Dressage

12 oktober 2011 13:52

Åhhh härligt :o) Alltid kul att kunna göra folk glada :o)

 

Sophie

12 oktober 2011 19:46

Vad mycket tok man kan hitta på :-)
Mycket underhållande att läsa om!

 

Therre

12 oktober 2011 22:07

Åh förlåt, jag vet att man inte ska skratt åt andra, bara med. Men det här lilla äventyret lät alldeles för roligt för att kunna hålla sig för skratt! Haha, såg i mitt huvud hur Aramis för tvivlat springer iväg likt seriefiguren Mulle, hahahaha!
Oh my, tur det hela slutade väl och du ibland får man vara lite olydig så länge allt går bra :)
Kram

http://therre.bloggagratis.se

 

Aramis - en dressyrblogg

13 oktober 2011 14:58

Sophie: Ja jösses vad man kan vara olydig :o) Kul att du tyckte om inlägget :o)

Therre: Haha :o) du får gärna skratta! Det var meningen :o) Ja Aramis han var nog ganska mycket mer rädd än matte, hahahha! Kramkram

http://aramise.bloggagratis.se

 

ylle

14 oktober 2011 18:01

Ja ja, det var nog de Högre makternas straff för att du är så olydig, stygga flicka!!! Man MÅSTE ta hand om sig när man har lungpaj, basta!

http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej alla vänner där ute! Lever ni? Även om jag nästan misstänker att de flesta av er är fullt levande, så vill jag tro att merparten av er kastat in handduken vad anbelangar min blogg. Jag gissar att era liv, precis som mitt, rullar på i ett rasande ...

Hahaha ... jag skrattar innerligt när jag tänker tillbaka på vad jag döpte ett blogginlägg till för en tid sedan: nämligen just precis "ett nytt liv" (30 mars 2012). Första meningen i det inlägget börjar "nej jag är alltså inte gravid ...". Inte just...

Hej alla kära läsare som troligtvis längre inte existerar! Jag klandrar ingen, händer ju inte så där hemskt mycket här nu för tin ;o) Hur som helst så kommer här en uppdatering! Min gamla medryttare Ida slutade härförleden pga flytt söderut och jag f...

Uuuuuuuuuuuuuusch på mig att skämta så elakt!!!!!!!!!!!!!!!!!! Först och främst: tack för alla era kommentarer. Det är ju förargligt att jag betett mig så innerligt vidrigt, men faktum är att en hel del av fakta i föregående inlägg faktiskt stämmer! ...

Ja, gott folk, vad hände? Det hände så mycket som att jag träffade en man som inte tyckte om hästar! Och därmed tycker inte heller jag om hästar längre! För någonstans måste man ju välja ... Kärlek eller hästar? Efter ett par sömnlösa nätter kom jag ...