MMmmm... Ler fortfarande av tanken på gårdagens ridpass! SÅÅÅ otroligt härligt! Det är helt makalöst vilken skillnad det blivit på Aramis nu när han änteligen kan ta i med sina små (ehh... stora) bakben! Igår var första passet som jag verkligen, verkligen kände att jag satt på underbart härliga gamla goa Aramis! Så positiv och lyhörd, lättpåverkad och självbärig! Han bara travade på med sin krökta nacke och skötte hela jobbet själv, haha :o) 

Det blev lite samlingsintro även om jag är väldigt försiktig så måste ju han ju börja stärka sig. Det mest iögonfallande, eller hur jag ska uttrycka mig, med Aramis nu är att han, förutom att ligga på i handen och falla framåt, verkligen tar i med bakbenen. Man känner äntligen att han har några bakben igen :o) Och hela bakpartiet kändes som om det vore gjort av några lealösa ledade mojänger; rörligheten är så stor nu att han inte riktigt reder ut det :o)

Genom hela passet fick han vandra väldigt mycket i formen just för att checka av så att jag har honom helt lösgjord och att han kan stanna kvar där jag placerar honom. Om det så är med nacken som högsta punkt eller med huuvdet mellan benen :o) Och detta hade han inga problem med! Jag var så nöjd och glad att jag kastade upp M på honom - M är duktig och det var faktiskt hon som första gången påpekade för mig att Aramis inte kändes riktigt jämn. Men nu! Nu kände hon inte alls av den ojämnheten utan satt, precis som jag, bara och log där uppe i sadeln :o)

Idag får det bli ett pass ute i det vackra vädret!

Hasta la vista!