Uhhhh   Idag har undertecknad INTE varit lydig för fem öre! Men det är ju så svårt när man äntligen börjar känna sig frisk. Hur som helst - efter en hel dags studier i hemmet bar det av till de små lurviga djuren (som måste klippas inom kort) där allmänt göromål hägrade. Efter matsättning och sedvanligt stallbabbel var det Mismusens tur att ställas upp i gången. Check att allt satt där det skulle (det gjorde det) 0och sedan rykt och vita skydd på. Och NEJ!!! Jag orkade bara inte tömköra en gång till... Jag inbillar mig att det är bättre att sitta på en häst än att springa runt efter den :o) Och jag väger ju inte så där fasligt mycket (55 kg i skrivande stund - tack för det lunginflammation...). Så jag lade helt sonika på ett täcke på Aramis rygg och planerade in en trevlig barbackatur i ridhuset. 

Olydnad 1: Att rida trots att man är sjuk
Olydnad 2: Att rida trots att hästen är behandlad i "gumpen"

Väl inne i ridhuset kunde jag konstatera att det var ett bra beslut att rida idag; det var många ekipage om platsen och att longera eller tömköra hade blivit ett digert uppdrag. Nu återstod bara en sak! Att komma upp... Jag vill inte påstå att jag är någon osmidig människa, jag är egentligen väldigt smidig. Men smidig var nog det sista jag skulle vilja kalla mig själv när jag skulle kravla mig upp på Aramis rygg. Till min stjälp... förlåt hjälp hade jag en liten IKEApall (som i sammanhanget verkade väldigt liten). Så det enda sättet att komma upp på ryggen var helt enkelt att göra ett litet minihopp upp för att landa på ryggen (ja så som man brukar göra när man hoppar upp barbacka på höga hästar). Det var bara det att jag vid det tillfället hade råkat glömma att Aramis bara haft ryttare en gång på ryggen utan sadel. Och den gången var jag nog extremt mycket försiktigare än denna... Sååå av det bar... Med mig i släptåg, halvt hängandes över Aramis rygg, med Aramis halvt skenande - livrädd för matte som mest såg ut som en trasdocka som fastnat halvägs upp...

Olydnad 3: Misen rusar iväg med lungsjuk matte i släptåg

Jösses himmel och pannkaka... Fort gick det och in i väggen dunsade vi. Efter 20 meter lyckades jag kasta mig av (lika graciöst och vackert som de ungerska ryttarna som kastar sig av i galopp och landar på fötterna). Jag fick stopp på herr grå (släppte aldrig tyglarna) Och lugnade honom! Han var livrädd stackaren. Nej - det fick bli uppsittning under något lugnare former. Någon som höll i gossen samtidigt var en idé som kom till mig :o) Så fick det bli! Och så mycket bättre det blev!

Väl uppe på ryggen kändes allt LÖÖVELY! Aramis var en ny häst!!! Så jämn - så otroligt jämn! Först nu inser man hur sned han varit... Bjudning jämnt in i handen och inte ALLS någon minsta antydan till att lägga sig på bettet! Mmmm... det var en härlig känsla. Den lever jag länge på. Nu ska jag hosta vidare här ett tag och ta mig en kopp te!

Trevlig dag och kväll!

Igår var jag hemma hela långa dagen och kurerade mig med en bok i soffan. Efter att ha suttit inne så länge (bortsett från promenader med vovven förstås, haha) - så var jag bara tvungen att bege mig ut till stallet vid 17-tiden. Jag var väldigt försiktig, så försiktigt man bara kan vara, och försökte jobba i ultra rapid. Jobba är kanske att ta i - vad jag egentligen gjorde var att rykta, sätta på fyra skydd, trä på longerattiraljer och vandra ut i ridhuset där Aramis fick röra lite på benen medan jag stod i mitten och snurrade runt på samma fläck. Och om jag ska vara ärlig var det inte allt för ansträngande. Några varv runt i ridhuset tog vi också och jag tyckte att Aramis såg riktigt trevlig ut. Aramis har lätt för att gå upp i lite samling (som han inte får göra nu)(men det har ju blivit lättare för honom i och med att låsningen i bäckenet är borta) och stundtals började han piaffera... Jag försökte förmå honom att sluta med denna trevliga rörsle så gott jag kunde där bakom honom :o)

Nehepp - nu kallar mina böcker igen! Work to do! På gensyn alla vänner :o)