Igår försågs vi med tidernas storm här nere i söder! Och så här i efterhand tycker jag faktiskt att det var snudd på huvudlöst att ge sig av till stallet överhuvudtaget. Omkullfallna träd och grenar korsade min väg till stallet och väl där tog jag det högst kloka beslutet att bara longera hästarna (synnerligen klokt måste jag så här i efterhand tillstå). När jag stod där i stallet och gjorde i ordning Rigoletto (tvättade svans, klippte man et cetera) så gick strömmen! Hujeda mig! Jag som är livrädd för mörker! Där stod jag i ett kolsvart stall med hästar som signalerade fara, mitt ute på landet och ingen täckning på mobilen. Jag trevade mig fram, snubblandes över höpåsar - i hopp om att försöka ta mig ut (där mörker givetvis också rådde). Panik var vad jag kände! Men efter en stund kom strömmen tillbaka och jag kunde pusta ut. Hela ridhuset blev också kolsvart (stackars det ekipage som satt där inne och trimmade). Nåväl, ledde sedan ut Rigoletto i stormen och lyckades, efter vad som kändes en halv evighet, ta mig in i ridhuset (som jag för övrigt trodde skulle lyfta vilken sekund som helst). Longerade Rigoletto i 20 minuter och lyckades sedan ta mig in i stallet igen. Nej - det fick räcka med en longering idag! Inte en chans att jag ville ta ut Aramis i detta oväder! Idag är det hoppträning och som väl är har stormen bedarrat! På återhörande - ikväll blir det filmtajm :o) Och nej, jag menar inte någon film på tv - jag menar förstås mig och Aramis :o)