Puh - idag avlöpte ett mycket krävande pass där jag så att säga tränade mig själv :o) Mycket billigt och angenämt får jag säga, haha. Aramis (jag) verkar ha hamnat på latsidan vad anbelangar lösgjordheten i sidorna (FRÄMST högersidan). Det är ju inte klokt hur många gånger man ska behöva slå sig för pannan och påminna sig själv om den viktiga lösgjordheten i sidorna. Det räcker ju inte att jag skriver om det i princip dagligen på bloggen, att jag tjatar ihjäl alla mina elever :o)

Idag hade jag gett mig katten på att få igenom den där förbövlade högersidan, igenom nålsögat skulle vi, igenom kom vi men ack så kämpigt det var. Aramis - som är lång i ryggen - har svårt för det här med böjning och går lätt och ser mycket trevlig ut - utan att egentligen vara lösgjord. Ett exempel på detta är gårdagens tävling   Det är samma gamla vanliga visa... När det känns för lätt att rida = då går garanterat hästarna och fuskar! När du håller på att dö av ett ridpass och stupar av hästen redo att kliva vidare rakt ner i graven = GRATTIS då har du haft ett riktigt lyckat ridpass *ASG*.

Ungefär sistnämnda versionen var så jag kände när jag var klar efter dagens pass - fast bara nästan. Och när Aramis väl var ordentligt eftergiven i högersidan, när jag kunde ställa och böja, bocka och bända precis som jag ville - när han tog drivningen utan att stå emot - ja, då rörde han sig därefter   Genom hela kroppen, genom hela ryggen och härligt välvd i sin överlinje. Själv satt jag högst upp på en rundad rygg och jöt av utsikten :o)

Nu avslutas kvällen med en god kopp te och mitt favoritprogram: "Engelska Antikrundan".