Kära läsare! Jag har fått en mycket intressant och i högsta grad befogad kommentar på gårdagens inlägg; nämligen ämnet "passagetrav". Jag börjar med att publicera kommentaren vilket åtföljs av mina egna åsikter i ämnet :o)

"Jag tänkte bara ta upp att jag hoppar till lite varje gång du använder termen 'passageliknande trav' för att beskriva när traven hos Aramis blir finemang.

 Passageliknande trav är för mig nämligen ett nono ... och vi har jobbat jättemycket med att ta bort den på min pålle (som har jättemycket inbyggd sväv) och istället få honom att jobba genom hela kroppen i traven och rikta energin framåt. För mig är passageliknande trav - "En felaktig, svävande trav utan tillräcklig framåtbjudning och där rörelsen "fastnar" i ryggen." (någon slags domardefinition tror jag)

 Nu vet jag att du menar någonting annat än ovanstående ... men en intressant aspekt ändå :)"

Det är egentligen väldigt lustigt att du tar upp debatten eftersom just jag och en god vän hade precis samma diskussion för några dagar sedan :o) Jag förstår precis hur du resonerar och håller egentligen med dig om det mesta. Nu är det så här att Aramis i sig har en väldigt kvick trav som lätt kan bli lite ointressant och "symaskinsaktig". Jag säger absolut inte att han rör sig dåligt på något sätt - men där finns så mycket mer att hämta :o) Och med en häst som rör sig kvick vill man göra precis tvärtemot med; man vill få den att röra sig med schwung och med mer "sväv" (mer aktion och mer knä). Jag gissar att din häst har mycket frambensgest och, precis som du skriver, eget svävmoment. Och det vi vill göra med en sådan häst är att rubba den ur denna långsamma takt för att få den mer kvick. Du och jag arbetar alltså med två helt olika hästar och kan därför inte resonera på samma sätt :o)

Det är oftast så att det är lättare med en ung häst då den har sitt naturliga svävmoment - och det är svårare med en lite kvicka hästen att få den långsam. Däremot när vi börjar komma upp i klasserna och vill ha en kvick häst, ja då har jag plötsligt mer fördel av att ha en häst som jag lätt kan plocka fram kvickheten ur. Men här börjar ett helt annat arbete med den långsamma hästen eftersom man nu vill börja få den kvick. Där jag då jobbat som en idiot för att få min häst mer långsam kan jag sedan ur detta trycka på och få en trav med mycket mer frambensgest och ett helt annat tryck. Man kan alltså säga att man arbetar precis tvärtom med dessa hästar. Jag gjorde en intervju med Mattias Jansson en gång och han kunde inte nog poängtera kvickheten - men också hur viktigt det är att vi rider våra hästar i det tempo, den form, den takt de allra helst själv INTE väljer!

En annan viktig aspekt i ämnet är, precis som du skriver, att debatten om passageliknande trav. Jag vill bestämt hävda att passagetrav är något helt annat än balanstrav (som jag tror att du avser när du talar om tappad bjudning, ryggverksamhet och bakbensengagemang). Detta är i min värld två helt olika slags "trav" och den sistnämnda är verkligen inget att sträva efter (och det är givetvis inte så Aramis går när jag skriver passageliknande trav som känns finemang). En passageliknande trav förutsätter en bibehållen bjudning där hästen ligger väl framför hjälperna, ett bakbensengagemang utöver det vanliga engagemanget i sedvanlig trav eller samlad trav. Utöver detta vill jag naturligtvis att hästen kommer upp ytterligare i formen och bjuder fram till bettet. En balanstrav är i min värld en slags opåverkbar trav som hästen tar till för att försvara sig - det är nämligen nästan omöjligt att rubba hästen ur denna takt. Dessutom sitter ryttaren ofta utan någon form av kontakt fram till bettet och; kanske viktigast av allt - hästen har tappat förbindelsen mellan bak och fram och kliver på med bakbenen någonstans långt efter kroppen!

Hur ser ni läsare på saken?