Idag har jag och Aramis fått sällskap av L, M och C på vår uteritt - tänk vad fantastiskt mycket roligare allt plötsligt blir när man är fler :o) Visst har jag inga problem med att rida ut själv - det har man väl gjort sisådär några tusen gånger, haha. Men när man är flera så har man ju någon att reflektera tillsammans med. Någon som skrattar med en. Någon som uppmärksammar något som hänt. Eller någon som helt sonika bara travar vid ens sida. Aramis var härligt framåt och kändes superfin när vi travade banvallen upp och ner. Jag arbetade på precis som igår men modell "light". Mot slutet av banvallen fick han komma ner i en rund form och trava på friskt. Han kändes självbärig och elastisk.

Sedan blev det dags att ge lång tygel och jag vinkade adjö till alla mina ridvänner. Ha ha - när Aramis turboskritt sätter in finns det nämligen inte så många som hänger med. Så till stallet kom jag fem minuter tidigare än de andra :o) Här väntade smörjning av mungipa, muggsalva, back on track på bakfossingarna, liniment på ryggen och sedan kvällsmat.

Nu ska jag verkligen ta och lägga mig i soffan en stund; de senaste nätterna har inneburit mer vakentid än sömntid och så här på kvällskvisten känns det att ögonen börjar gå i kors... Just det - te var det också :o)