Vi har haft en hel del sitsdiskussioner i stallet de senaste dagarna och ett kärt och alltid lika återkommande ämne när jag tränar mina elever är sitsen. I min dressyrvärld är vår sits; det vill säga hur vi sitter och hur vi inverkar på hästen (som rubriken lyder) A och O! Det må kanske i vissas öron låta tramisgt eller rent av onödigt; men tro mig - utan en god sits kommer du inte komma särskilt långt i din utveckling som ryttare - och ekipage för all del. Vad jag främst ser som ett stort problem hos många ryttare är deras kroppshållning - många blir krokryggiga i sadeln och liknar vad jag elakt brukar kalla Ringaren i Notre Dame. En puckelryggad ryttare inverkar på flera negavita sätt på hästen. Dels hamnar man ofelbart i "framstupa sidoläge" och lägger således sin kroppstyngd på främre sittbenen. En mer upprest position i sadeln får genast kroppstyngden att placera sig på de bakre sittbenen; just där du ska ha din tyngd. Jag kan dessutom slå vad om att en puckelryggad ryttare spänner sig vilket därmed skapar spänningar i både armar, mellangärde och ben (lår, knä främst). Jag brukar säga till mina elever att de ska tänka skulderbladen ihop, lyfta upp sitt huvud och inta en position som söger "här kommer jag". Den ryttare som intar denna hållning får genast en mycket bättre position i sadeln och inverkar plötsligt på ett helt annat sätt (se grön linje på fotot nedan). Om man tänker att man ska försöka aktivera hästen bakifrån så faller det sig naturligt att en puckelryggad ryttare definitivt inte kan påverka några bakben.

Nästa kära detalj som jag väldigt ofta ser hos ryttare är fel handställning och fel inverkan med handen. För det första ska linjen från armbågen fram till hästens mun vara spikrak (se röda linjen på nedanstående bild). Denna linje får inte vara bruten. Många ryttare rider, som jag ser det, med alldeles för högt buren hand  (något man kan göra när man har en häst som går i hög form). En högt buren hand på en häst som går i normalläge kommer innebära en bruten linje och sannolikt sitter den ryttaren och "bär" runt på hästens huvud inklusive några hundra kilo till...

Nästa vanliga problem när vi talar om händer är detta med att ha ständigt kontakt med hästens mun. Självklart ska man kunna "klappa" hästen på halsen för att kolla så att den inte hänger i handen. (Men det är ett helt annat kapitel). Nu talar jag alltså om gummibandet du har fram till hästens mun. Det får under inga omständigheter vara någon form av glappkontakt fram till munnen - men det får absolut inte heller vara någon betongfast hand som absolut inte fjädrar. Tänk gummiband och tänk ständigt kontakt.

Ett tredje vanligt problem med handen hos ryttare är handen som inte kan vara stilla. Det här gäller ofta ryttare som har en dålig balans vilket medför att de håller balansen i handen. När de skumpar i sadeln skumpar handen med och när de rider lätt lyfter de handen. Detta gör hästens mun orolig och den tidigare gummibandskontakt jag talade om liknar mest en gammal båttamp som sladdrar runt som en överkokt tagliatelle. 

Många ryttare som spänner sig i sadeln har en grundproblematik som egentligen inte sitter i varken ben eller hand eller överlivsposition; problematiken sitter i bäckenet. Det är nämligen så att mycket av den sitsproblematik som uppstår kommer från att ryttare är svaga i sitt bäcken och därmed inte öppnar upp tillräckligt. Detta brukar synas tydligt eftersom de här ryttarna ser ut att sitta ovanpå hästen och inte "i" hästen. En annan vanlig indikator på att man inte öppnat upp i bäckenet är att man spänner benen, alltså; man drar upp sina knän, låter hälen komma upp och tån peka utåt. En ryttare som öppnar upp i sitt bäcken blir mycket mer avslappnad i hela sin position och benen hänger tungt ner precis som de ska. Hälen blir lägsta och tyngsta punkt och man klämmer inte åt runt hästen, varken med vad, knä eller lår.

Det är i alla fall min syn på sitsen! Vad och hur tycker du?

Efter gårdagens lektion for jag direkt till stallet där Herr Grå väntade på mig :o) Efter sedvanligt stallbabbel hamnade den grå gossen i spolspiltan där jag förberedde för dagens ridpass. När han var redo för pass, iklädd sina vita lindor och vitt schabrak (vad annars, haha) - så traskade vi bort mot ridhuset där jag hittade en bänk så att jag kunde svinga mig upp i sadeln. Skrittade först ut en liten runda runt åkrarna och sedan fortsatte jag passet på gräset. Här var det full kommers minst sagt! Det kändes nästan som en äkta framridning :o) Fullt med dressyrekipage vart man än vände sig!

Jobbade på med lite av varje och Aramis kändes riktigt fin. Satte lite tryck under dojorna ibland, fångade upp och tryckte på igen. Han svarade med härlig trav. Red en del galoppslutor - härligt flyt. Och avslutade med några byten och ingång i piruettarbete. Jag sätter honom bara två steg och sedan går jag ur igen - han svarade riktigt fint och samlade sig precis tillräckligt. Ibland översamlar han sig och tappar bjudning men då rider jag bara ur piruetten och börjar om igen.

Jag har klurat lite på klassvalet de senaste dagarna och främst efter träningen häromdagen har jag kommit fram till att vi måste befästa bytena ytterligare innan jag ger mig ut och gör bort mig :o) Hahahha! Jag talade främst med min kära stallvän M och vi diskuterade fram och tillbaka. Aramis behöver ju definitivt stärkas - det märks främst när man kommer in på åttametersvolter i samlad galopp - han blir aningens valpig. Det märks också på raka linjer i samlingen, det är en stor kropp och även om det gått framåt i ett rasande tempo sista tiden så måste man också ha i åtanke att han måste hinna med kroppsligt att stärka sig. Så jag jobbar på ett tag till med bytena och stärkande arbete och siktar på att gå ut i MSVB om tre - fyra veckor :o)