Jag vet att det är lite huvudlöst att ge sig ut själv på en fyraåring, att man jämt och ständigt får höra att man inte ska rida ut ensam på en unghäst. Men vad gör man när man vill rida ut och ingen kompis finns till hands? Nåväl. Jag gav mig i alla fall ut med Aramis idag, trotsade storm och busväder. Började med att skritta en kortare sträcka på en bilväg för att nå en grusväg. På grusvägen svängde jag in (hittills hade allt gått bra). Allt gick fint... tills Aramis fick syn på en riktigt ruskig presenning - jag är beredd att hålla med, den såg faktiskt riktigt läskig ut. Tänk dig en gigantisk tunnel som löper från dörren på ett hus, cirka 8-10 meter lång, ut mot vägen. Inte nog med att detta spektakel var obehagligt så som det var, nu blåste det dessutom rejält och hela presenningen lyfte och sögs in precis som om den andades :-S Hjälp! Aramis frös minst sagt till is och höjde upp halsen så högt att jag inte såg något alls i riktning framåt (ha ha, han blir gigantiskt högrest när han lyfter upp halsen). Medan han stod där och funderade på vad detta var så gav han ifrån sig en gnäggning! Så himla sött, precis som "hjääälp, var är alla mina kompisar när jag behöver dem som bäst". När han funderat klart och kommit fram till att den där hemska tunneln nog skulle anfalla honom så vände hab på en femöring - jag vände tillbaka honom. Så höll vi på ett tag. Jag klappade, manade och förmådde honom till att försöka röra sig i riktning mot tunneln, men förgäves. Jag hoppade då av och ledde förbi honom istället. Det gick fint, han går som en liten hund efter mig och litar blint på att jag ska tampas med spöket själv (om det nu skulle få för sig att anfalla, vilket jag i och för sig inte tror).

I hagen precis bredvid presenningen gick tre-fyra hästar som for runt som jehun, gjorde inte precis förutsättningarna bättre - men Aramis var verkligen supersnäll. Ledde honom en bit till och svingade mig upp i sadeln. Resten av turen gick helt och hållet smärtfritt. Avslutade med skritt på banan. Red cirka 30 minuter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej alla vänner där ute! Lever ni? Även om jag nästan misstänker att de flesta av er är fullt levande, så vill jag tro att merparten av er kastat in handduken vad anbelangar min blogg. Jag gissar att era liv, precis som mitt, rullar på i ett rasande ...

Hahaha ... jag skrattar innerligt när jag tänker tillbaka på vad jag döpte ett blogginlägg till för en tid sedan: nämligen just precis "ett nytt liv" (30 mars 2012). Första meningen i det inlägget börjar "nej jag är alltså inte gravid ...". Inte just...

Hej alla kära läsare som troligtvis längre inte existerar! Jag klandrar ingen, händer ju inte så där hemskt mycket här nu för tin ;o) Hur som helst så kommer här en uppdatering! Min gamla medryttare Ida slutade härförleden pga flytt söderut och jag f...

Uuuuuuuuuuuuuusch på mig att skämta så elakt!!!!!!!!!!!!!!!!!! Först och främst: tack för alla era kommentarer. Det är ju förargligt att jag betett mig så innerligt vidrigt, men faktum är att en hel del av fakta i föregående inlägg faktiskt stämmer! ...

Ja, gott folk, vad hände? Det hände så mycket som att jag träffade en man som inte tyckte om hästar! Och därmed tycker inte heller jag om hästar längre! För någonstans måste man ju välja ... Kärlek eller hästar? Efter ett par sömnlösa nätter kom jag ...