Under tiden som jag varit bortkopplad från cybervärlden så har Aramis och jag jobbat på. Ridturer på banan varvat med promenader och ridhuspass. MEN en sak har hänt... Herr Aramis börjar vakna! Till både min glädje och sorg måste jag skriva. Till min glädje för att Aramis gärna får "kaxa" till sig lite. Han får gärna ha lite power och gnista :) Inte bara gå runt och se snäll ut. Måste faktiskt vara lite gó i honom. Det är dock alltid tråkigt att behöva ta ett sådant definitivt beslut; jag menar det är ju inte så lätt att klistra dit sakerna när de väl är borta så att säga. Det är kluriga beslut, men å andra sidan - mitt argument att ha kvar Aramis som hingst har alltid varit att han varit så gudomligt snäll att hantera (snäll är han ju förvisso ändå, men nu får man börja hantera honom lite mer vaksamt).

Idag red jag Aramis i ridhuset och han var till en början rätt laddad. Ett underbart sött litet ponnysto flashade omkring i ridhuset tillsammans med oss och naturligtvis undgick denna lilla skönhet inte Aramis. Hon travade på framför oss på spåret och på en millisekund (jag märket att det var på gång) så spratt det till hos Aramis. Jag fick blixtsnabbt få honom på andra tankar. Lite där är vi väl nu, att jag får lägga en del av ridpassets koncentration på att sitta och vaka över Aramis. Och så klart - så är det att rida en hingst, MEN - är det därför jag har häst? Nja, det är det väl egentligen inte. Aramis är en ren och skär hobbyhäst (som självklart ska gå som tävlingshäst), men ändock - en hobbyhäst. En häst att ha kul med, att utvecklas med, att tävla och ha helt enkelt roligt med. Nåja, vi får se. Men nu hänger juvelerna faktiskt löst på riktigt!