och det med mig på ryggen. Idag var Aramis rätt så laddad. Vi tog oss till ridhuset i karavan bakom ett hyperbrunstigt sto. Väl inne i ridhuset möttes vi av tre stycken nybörjare på varsin travare (såg ganska ostabila ut alla tre måste jag väl säga). Och så var det ju jag och Aramis och det brunstiga stoet. Jag svingade mig ganska snart upp i sadeln och skrittade iväg. Allt gick bra, började trava ganska snart och fick saxa fram mellan stoet och de tre nybörjarna. Så fattade jag galopp och det gick finfint, Aramis arbetade på bra tills... ja tills vi höll på att kollidera med stoet som befann sig på spåret skrittandes mot min riktning. Vid hörnpasseringen trodde jag att hon skulle väja in så att jag kunde fortsätta på spåret. Hon stannade dock kvar och kollissionen var nära. I samma sekund fick Aramis upp huvudet (en meter framför stoet) och blev skärrad och överraskad (och kanske leksen). Det blev total tvärnit och ställa sig på bakbenen. Jag fick mest pyssla med att försöka hålla mig kvar där uppe i skyn (det var kusligt högt upp vill jag lova). Jag hörde någon där nere på marken skrika till hjärtskärande medan Aramis framben fäktade i luften. Aramis blev stående i lodrät position allt för många nanosekunder och jag hann tänka både det ena och andra innan han beslutade sig för att landa igen. Och då mina kära vänner, då var han inte så värst mycket värd min kära hingst. Hade någon dessutom vid det tillfället kommit med en telefon och gett mig numret till närmaste klinik så hade jag nog minsann ringt och bokat tid för kuluttagning. Han trimmades rätt så hårt resten av det passet och fick veta hut både en och två gånger. Han tittade inte åt stoet en enda gång till. Men jösses vad fint han gick sedan ;)