Jag vet att det är lite huvudlöst att ge sig ut själv på en fyraåring, att man jämt och ständigt får höra att man inte ska rida ut ensam på en unghäst. Men vad gör man när man vill rida ut och ingen kompis finns till hands? Nåväl. Jag gav mig i alla fall ut med Aramis idag, trotsade storm och busväder. Började med att skritta en kortare sträcka på en bilväg för att nå en grusväg. På grusvägen svängde jag in (hittills hade allt gått bra). Allt gick fint... tills Aramis fick syn på en riktigt ruskig presenning - jag är beredd att hålla med, den såg faktiskt riktigt läskig ut. Tänk dig en gigantisk tunnel som löper från dörren på ett hus, cirka 8-10 meter lång, ut mot vägen. Inte nog med att detta spektakel var obehagligt så som det var, nu blåste det dessutom rejält och hela presenningen lyfte och sögs in precis som om den andades :-S Hjälp! Aramis frös minst sagt till is och höjde upp halsen så högt att jag inte såg något alls i riktning framåt (ha ha, han blir gigantiskt högrest när han lyfter upp halsen). Medan han stod där och funderade på vad detta var så gav han ifrån sig en gnäggning! Så himla sött, precis som "hjääälp, var är alla mina kompisar när jag behöver dem som bäst". När han funderat klart och kommit fram till att den där hemska tunneln nog skulle anfalla honom så vände hab på en femöring - jag vände tillbaka honom. Så höll vi på ett tag. Jag klappade, manade och förmådde honom till att försöka röra sig i riktning mot tunneln, men förgäves. Jag hoppade då av och ledde förbi honom istället. Det gick fint, han går som en liten hund efter mig och litar blint på att jag ska tampas med spöket själv (om det nu skulle få för sig att anfalla, vilket jag i och för sig inte tror).

I hagen precis bredvid presenningen gick tre-fyra hästar som for runt som jehun, gjorde inte precis förutsättningarna bättre - men Aramis var verkligen supersnäll. Ledde honom en bit till och svingade mig upp i sadeln. Resten av turen gick helt och hållet smärtfritt. Avslutade med skritt på banan. Red cirka 30 minuter.