När jag från början började skriva denna blogg var jag väldigt restriktiv med att både nämna Aramis namn och självklart även mitt eget. Men med tiden har jag blivit mer och mer "oanonym" (om det nu finns ett sådant ord) och det gör också att jag funderat lite kring att berätta lite kort om mig själv. Inte så att ni ska behöva höra hela mitt liv - ha ha ha - men lite småtrevliga fakta som gör att ni lär känna mig lite bättre. Ni känner ju redan Aramis innan och utan :o)

Håll i dig:

- Jag har SANSLÖST kort stubin och kan bli totalt vansinnig för småsaker - dock handlar det alltid om saker som går sönder, hänger upp sig eller på annat sätt konstrar och jag har haft sönder en hel del prylar genom åren *host-host*. Mitt eldiga temperament går dock över väldigt fort och snart ler världen åt mig igen!
- Jag har begåvats med ett luktsinne som är minst sagt utöver det vanliga vilket innebär att jag känner dofter och även tyvärr stank extremt tydligt. Det kan vara en pina för mig att vistas i vissa sammanhang där andra människor inte känner någonting alls. Jag har flera gånger funderat allvarligt på att ställa upp i "luktsinnestävling".
- 24 timmar av dygnets 24 timmar är jag glad! Det är bara att konstatera att jag är född GLAD! (ehh förutom då jag råkar drabbas av något hysteriskt utbrott för att en dator kraschat för hundrade gången eller något i den stilen).
- Jag har gått i skola i princip hela mitt liv och hållit mig synnerligen borta från arbetsmarknaden. Jag har blivit en riktig överliggare (som dock tar sina poäng) och påbörjar i höst min doktorandutbildning som jag haft som mål hela livet :o)
- Jag ÄLSKAR att tävla men blir aldrig sur för att jag inte placerar mig.
- Jag tar det mesta i livet med en klackspark och menar att så länge man och ens nära får leva och vara friska är allt annat irrelevant.
- Jag är HELT TOKIG i musik och framförallt galen i jazz! Jag har hundratals jazzskivor och lyssnar på jazzradiostationer dagarna i ända.
- Jag har inga syskon och är säkert väldigt bortskämd :o)
- Jag har TOTAL tandläkarskräck (kanske därför jag är tillsammans med en, hihi).
- Jag ÄLSKAR att lura folk och skrämma slag på folk. Gud vet hur många gånger jag hoppat fram bakom dörrar och ut ur garderober och skrämt slag på min stackars pojkvän...
- I min familj har vi alltid haft schäfer och nästan så fort jag flyttat hemifrån skaffade jag mig en egen!
- Jag tittar i princip aldrig på TV utan ser mycket hellre en film.
- Jag älskar engelska filmer och dramer men har även en ruggig förkärlek till skräckfilmer! Jag verkligen njuter av att bli livrädd samtidigt som jag nästan inte vågar gå och lägga mig efter, ha ha :o)
- Jag lyssnar BARA på P1 och avskyr radiostationer som har reklam!
- De som inte känner mig brukar tro att jag är en diva - men deeeeet stämmer inte :o)

Sådärja! Det var lite kort och gott om mig :o)

 

Idag har jag, Aramis och mina föräldrar besökt Falkenbergsortens RF:s meeting och där tillhörande tävlingar i dressyr. På dagens agenda stod en MSVB:2 och med gårdagens TOTALT katastrofala ridpass i minnet hade jag inte så värsts stora förhoppningar... Gårdagens kvällspass var oerhört jobbigt, kämpigt och bedrövligt på alla tänkbara sätt och vis MEN - mynnade ut i något fantastiskt när äntligen den grå långa lastbilen började ta i med båda bakbenen. Även om jag redan mot slutet av gårdagens pass kände att han började ta i med den svaga vänstersidan så kunde jag inte drömma om att han skulle vara så fin när jag hoppade upp i sadeln idag.

Hur som helst; klockan halvtolv stod Misen i släpet och tio över ett rullade vi in på Falkenbergsortens RF. Efter att ha promenerat X antal hundratals metrar (avståndet mellan sekretariat och parkering var HUTLÖST långt), ha rastat Majsan i intilliggande skog, konstaterat att kafeterian på andra våningen i en av byggnaderna var totalt öde, var det dags att smörja (gör alltid detta på plats), putsa och feja. Klockan tio över två plockade jag ut Aramis och fem i halvtre satt jag i sadeln.

Aramis kändes löjligt mjuk och fin och hela framridningen satt jag med ett STORT leende på mina läppar. Aramis svarade superbt på allt jag begärde och framförallt - han var JÄMN och arbetade lika mycket med båda ryggfiléer, han bjöd korrekt in i handen, han var härligt aktiv med båda bakben och jag hade en sådär underbart härlig connection mellan fram och bak. Mot slutet blev det mest skritt och hela tiden checkade jag av att han var "med" mig i sidled främst. Speakern ropade upp mitt namn och domaren ringde i sin klocka. Uppridning var för en gångs skull SPIKRAK, dock blev det något missförstånd i halten för Aramis började helt sonika rygga :o) Jag hann hälsa någonstans när han stod någorlunda still och sedan var vi iväg. Längningarna satte han riktigt bra men skolarbetet var främst åt ena hållet lite svagt (orkar inte bära sig här ännu helt korrekt), halt ryggning kanon, dock ett steg för mycket = avdrag. Ökad skritt bjöd tyvärr på teleskopmis eftersom han fick syn på något märkligt någonstans. Enkla bytet godnatt eftersom han laddade för vanligt byte... Vanliga bytena helt ok, dock lite väl luftig bak *host*. Ökad galopp fin. Uppridning halt hälsning åter ryggning = 4. Summa 0 60 %.

Som ni förstår går vi ju miste om ohyggligt många poänger :o( i synnerhet som vi prickar in alla missar på koeff (HUUUUR kan det komma sig, ha ha ha). Jag tror att jag idag räknade cirka 20 poäng bort (men jag vet att alla kan resonera så och bla bla bla) - men det är alltid roligt att se vad man skulle ha haft om man bara hade satt mediokra poäng på koeff. Hur som helst får vi genomgående sjuor på de punkter där han orkar - så man anar ju kapaciteten :o) Dock måste han givetvis bli lite starkare. Och det är också därför som vi nu går in i en ren träningsperiod där tävlingar får ligga på hyllan ett litet tag. Nya friska tag i augusti :o)

När vi kom hem fick Misen back on track på benen, liniment på ryggen, strecha sina framben och sedan fick han sträcka ut i hagen med bästa kompisen :o)

Nej - nu säger jag som jag brukar; en god kopp te, en liten kauga och en bra film! Nattinatti!

  
 

Amalia - jag somnade någonstans i mitten av filmen igår :o) Anledningen till detta var att jag under dagen träffat alla mina trevliga elever och hållit träningar. Det blev också så att jag hoppade upp och red på samtliga hästar och när jag efter alla träningar rullade norrut (och även svängt inom City Gross och köpt foder till hästarna) var klockan över åtta på kvällen innan jag kom hem. Då begav jag mig direkt ut i stallet för att mocka och göra fint och klockan 21.00 satt jag äntligen i sadeln på Aramis rygg :o)

Eftersom vi har extremt begränsade ridvägar här hemma fick det bli skritt och trav på vägarna runt omkring. Även om jag nu saknar ridbanan så att jag nästan svimmar så gick Aramis OTROLIGT bra igår! Fokus på att hela tiden ställa igenom i nacken och se så att han är "med" mig gjorde att det långa skrittarbetet vi jobbat med i över 30 minuter genererade en riktigt härlig trav som gick genom hela kroppen.

Idag laddar vi för Falkenberg och imorgon går stora lasset norrut!

 

Jag läste i Emelie Brolins blogg för en tid sedan om ytter- vs innertygeln och dilemmat dessa tyglar för med sig. Jag har, precis som de flesta andra ryttare, en grav tendens att fastna i innerhanden och får ständigt ha detta i åtanke då jag rider. Samtidigt blir jag lite fundersam när jag hör att man ska ha stödet på yttertygeln - det är förvisso korrekt att man ska ha ett stöd på yttertygeln; MEN! Man ska även ha ett stöd på innertygeln; målet är ju att ha lika stöd på båda tyglar. Ofta hör jag ryttare som absolut aldrig skulle kunna tänka sig att ta i innertygeln och för mig låter detta som ridning á la 1980-talet i Sverige. Då red vi hästarna helt och hållet på yttertygeln medan innertygeln egentligen inte hade någon större funktion.

Hur resonerar just du kring ytter- och innertygeln och dess olika funktion? Tänker du på ett särskilt sätt när du rider? Hur brukar du göra och vad är dina svagheter när det kommer till tyglarna?

Haha - igår var Aramis och Rigoletto så underbart söta så det går inte att beskriva. För det första får den ena eller andra spader om man tar ut den ena eller den andra först. När de sedan är ute ställer de sig tätt intill varandra och kliar rygg, manke, svans etc. När de är klara med detta betar de sig sakta ner (eller för den delen galopperar vilt sida vid sida) i hagen. När det sedan på kvällen (läs natten) är dags att komma in och sova i boxen brukar de antingen vara alldeles vid hagintaget och vänta eller allra längst bort så att de inte ser mig. Då visslar jag på dem och de kommer i ett rasande tempo :-o Igår slog de dock alla rekord; de trippade in i stallet och ställer sig i SAMMA BOX! Och där står de sedan och vägrar gå ut, ha ha ha. De var så otroligt sööööta! De båda huserade i Aramis box och hur jag än försökte fick jag förstås inte ut Rigoletto därifrån. De stod och pussades ett tag innan jag äntligen kunde föööösa ut Rigoletto...

Gårdagens ridpass var väldigt nyttigt! 100 % fokus på att få loss herr grå i nacken (undras hur ofta man ska behöva lossa den där nacken; den verkar visst bli betong så fort jag hoppat ur sadeln, haha). När han var helt igenom i sidorna i skritten och jag hade ett ärligt fint stöd i handen i båda tyglar då blev det trav; och precis samma tänk här. Jag försöker verkligen att vara elastisk i handen och inte bli stark som jag lätt kan bli. Det var kämpigt för Aramis men som vanligt gör han alltid sitt bästa och mot slutet var han riktigt härligt genomriden. Red i rund och ganska låg form och avslutade med en längre sträcka trav på asfalt.

Idag blir det nog en skrittrunda bort till kullen där jag ska klättra! Härligt!
 

Oh jösses vad dagarna bara flyger iväg! Inte alls meningen att försvinna ut i tomma intet men dagarna över midsommar har formligen flugit sin kos och vips står vi inför en ny vecka.

Aramis och Rigoletto har nu flyttat in i sommarpalatset och har det HELT underbart! De går i stor gräshage från arla morgon till sena kväll och bara äter och njuter. Vi har ansat gräshagen så att det är så där lagom med gräs - vill inte ha någon tjock dressyrhäst och ännu mindre en med fång. Samma dag som jag kom upp med hästarna fick de vila. Dagen därpå var det midsommar och då blev det träning på gräsbanan med Aramis. Han kändes OUTSTANDING! Han var så otroligt läckert laddad att jag kunde sitta och piaffera 10 - 15 steg på stället   Jag arbetade igenom honom ordentligt och han var så fin i slutet av passet att jag aldrig ville sluta rida :o)

Nästa dag fick de gå ut i hagen tidigt och vid 13-tiden fick Aramis komma in för att bli iordningställd inför lördagens tävling i Everlöv. Klockan 15.00 rullade släpet från gårdsplanen och 17.00 rullade vi in på den finaste tävlingsanläggning jag någonsin skådat... Bara de automatiska grindarna och de enormt vackra murade grindstolparna och de ENORMA gräsbanorna och det fantastiskt vackra ridhuset och den ljuvliga miljön fick mig att inse att jag troligtvis skulle tävla på den vackraste tävlingsplats jag besökt. Sandvägen ledde fram till en parkeringsskylt och efter att ha kört mellan längorna parkerade jag mig någonstans mellan Mattias Jansson, Charlotte Haid-Bondegaard, Jan Brink och Ulla Håkansson (host-host). Misen tittade nyfiket ut ur släpet och efter en del svordomar efter att kandaret inte ville sitta som det skulle så var jag snart i sadeln.

Jag red nästan ensam fram på den kortklippta gräsbanan. Aramis kändes dagen till ära stel än den stelaste planka men jag lossade honom så gott jag kunde och funderade samtidigt på om det var någon som inte stämde med betten eftersom han verkade väldigt irriterad i munnen. Jag gjorde halt flera gånger men nej, jag kunde inte se något galet. Aramis blev fin mot slutet men kändes fortfarande stel i sidorna. Nåväl. Jag tog mig bort mot utebanan och framridningen mellan ridhuset och stallarna och filade på det sista (Aramis kändes här jättefin) och hörde snart mitt namn ropas upp.

Jag seglade in på banan och kunde samtidigt konstatera att jag nu satt på en helt otroligt fin tävlingsplats! Allt var i toppklass - blommorna utmed banan, dressyrdomarbåset som de på Falsterbo, speakern som på Falsterbo. Musiken, publiken, ryttarna, hästarna och givetvis stämningen. Det märktes att tävlingen var nationell. Starten gick och jag var iväg. Aramis kändes fortfarande stel och skolorna blev lidande. Jag hade honom fint "med mig" och han arbetade korrekt genom ryggen - dock ORKAR han inte riktigt bära sig här ännu. I galoppen blev han lite stark och lite öppen och jag orkade inte riktigt hålla ihop honom som jag hade önskat. Kunde ha haft honom lite bättre samlad. Var jättenöjd efter ritten och kunde glatt konstatera att vi slutade på 61,2 % :o) (nästan 5 % bättre än förra gången!!!!!!!) Verkligen nöjd med dessa siffror i min tredje MSVB-start på en blott 7-årig häst i ett startfält som HETTE DUGA :o) Haha!

Nu laddar vi om inför tävling på fredag och sedan går vi in i en ren träningsperiod där vi måste befästa samlingen och få Aramis så stark så att han orkar bära sig i denna form och DESSUTOM trycka på. Som det är idag kan jag rida honom på två sätt:

1) Han fräser omkring med släppt rygg och noll bakben - men ser i den ovanes öga väldigt trevlig och fin ut. En msvb-domare ser dock igenom :o)

2) Han arbetar korrekt genom ryggen men tappar här lite bjudning och schwung eftersom han ännu inte är stark i detta. Det är givetvis här han ska gå och här han ska utvecklas vidare - men för att kunna orka måste han jobba här ett tag :o)

Nej nu gott folk - nu är det seglingstajm :o)

Jag är känd för att få galna infall lite då och då. Och när jag får för mig något... då är det ganska svårt att stoppa mig :o) Igår när jag var i stallet och precis hade gjort klar Misen för en ridtur slog det mig att Rigoletto också skulle behöva röra på benen. Dock var tiden knapp och att hinna med båda var tyvärr en omöjlighet. Jag funderade en kort sekund, rusade in i sadelkammaren, hämtade longerlinan, tog på Rigoletto grimman och baxade ut båda två genom stallet. Hoppade upp på Misen och gav mig iväg med båda där Rigoletto var handhäst. Första delen av rundan var asfalt och risken att möta en bil här är överhängande. Snart kom en bil och med båda hästarna i vägrenen (och Rigoletto som smakade på betorna) gick allt bra. Efter lite skritt blev det trav - det gick verkligen över förväntan. Det kruxiga var förstås när jag skulle fotografera hela skådespelet... Det blev lite för mycket även för mig att hålla en longerlina i handen, två tyglar, ett spö, en telefon och dessutom styra hela ekipaget. Hahahaha :o)

Vi vek av ner mot fårhagarna och här blev de lite ystra de tu - Pixe ville galoppera och Aramis var rädd för fåren... Ingen bra kombo :o) Men det gick super trots detta! Rigoletto anpassade sig finfint och snart galopperade de sida vid sida! Såååå söta :o) Vi fortsatte gräsvägarna ner och här trodde jag att Rigoletto mest skulle stanna och beta men se det gjorde han inte - han hängde på kanonfint och jag kunde verkligen njuta av utsikten (ett tag i alla fall)... När vi kom till Aramis traditionella idiotgaloppbacke lade han i högsta växel och det blev liiiite svårt att parera båda två när backen tog slut och vägen blev till smal stig. Men se det gick kalas det också! Eftersom rundan gick så fint utökade jag den med att fortsätta på ytterligare ett par grässlingor. Traven fortsatte i ett härligt tempo där båda anpassade sig till varandra som ett gammalt vagnspar. Sista gräsvägen hade en åker med något slags sädesslag i lagom Pixehöjd varför en och en annan tugga hanns med i förbifarten... Host-host.

Väl hemma på gräsbanan blev det trav ända till ridhuset och vägen förbi ridbanan. Var ju tvungen att "stajla" lite och visa upp mina duktiga hästar för alla som var på ridbanan :o) Jösses vad folk skrattade, ömsom tappade hakan! Det måste ju ha sett för roligt ut. Aramis i fin form och Rigoletto utan ryttare och så jag med trehundrameter lina och tyglar hahahah :o) Vilken tur!