Det var mig en lång längtan till dagens ridpass! Det såg lite mörkt ut ett tag då jag insåg att det var hoppträning (och därmed upptaget) i ridhuset. Eftersom temperaturen låg runt nollan var jag rädd att utebanan skulle vara hård. Men jag tog en chansning - var ju så in i vassens sugen på att prova sadeln och bettet. Gjorde i ordning Aramis och ledde ut honom till ridbanan. På utebanan var det tyst och stilla, vi skrittade fram i skenet av strålkastarna och kunde konstatera att 80 % av ridbanan var helt klart farbar (riktigt fint underlag faktiskt). Inne ifrån ridhuset hördes stoj och galopperande ponnysar, då och då tränarens röst blandad med ljudet av bommar som föll i marken. Det var en fantastisk känsla att sitta i Passiersadeln igen *love*! Som att hitta hem skulle man kunna säga. Och bettet verkade lysande för Aramis. Han var inte alls tung och hängig som jag uppfattat med bettet med fasta ringar. Jag hade spö idag, mest för att kunna peta honom lite på vänster bakben så han kunde engagera det lite mer och få det in under kroppen istället för att placera det utanför kroppen. Kortade tyglarna och flyttade honom sidvärts, kändes riktigt fin. Petade med spöet på vänster bakben - fick omedelbar reaktion, samtidigt som jag höll emot på ytter. Han svarade superfint och vi började trava. Jag satt ner (kan inte göra annat i denna sköna sadel). Ramade in honom ordentligt på yttersidan och plötsligt kom jag på att min sist genom alla år varit fel. Jag vet egentligen inte vad som hände men jag såg alla tyska beridare framför mig - hur kloss de sitter i sadeln, hur de har placerat sina händer och hur otroligt bra det ser ut. Mitt på kvällen där i strålkastarskenet blev jag plötsligt en tysk beridare och jösses vad mycket bättre allting gick. Jag blev mycket mer följsam i min ridning, sitsen kändes ljusår bättre, handställningen dansade inte runt 2 dm ovanför manken utan var placerad bara någon centimeter ovanför manken istället, skänkeln låg intill hästen, överlivet något bakåtlutat. Och plötsligt så gick Aramis som en klocka. Han började arbeta med ryggen på ett sätt som jag aldrig tidigare känt, hans steg blev annorlunda... ja allt kändes annorlunda där ute i strålkastarljuset denna januarikväll. Jag red cirka 20 minuter men kunde lätt suttit 20 till, men man ska ju sluta när det går som bäst :) Dessutom är han inte riktigt i trim för längre pass än. Men dagens ridpasskänsla kommer jag leva på länge, länge! Imorgon är det ir-terapidags!