Pust och frust vilken låååång dag det här blev :-o Den började någon gång vid sextiden och inte förrän klockan var 20.00 steg jag innanför hemmets dörr - med andra ord; det är en tidsödande hobby man gått och skaffat sig ;o) Nåväl, kom till stallet runt 7-tiden och möttes av en som alltid lika morgonpigg Birgitta. Efter att ha avhandlats morgonens samtalsämnen under tiden som jag smorde träns och fixade, så var det dags att ta ut herr grå och göra honom till en vacker skönhet! Jag pysslade på i lugnan ro medan Birgitta var orolig å mina vägnar - orolig för att jag skulle komma för sent till tävlingsplatsen. Jag försäkrade henne om att hon kunde upphöra med detta - läget var helt under kontroll (trodde jag...). Kvart över nio står Aramis (efter lite utdragen lastsession) i transporten och vi kan äntligen bege oss mot Klippan. Vid fem över tio börjar jag fundera på om jag kört rätt - ringer därför tävlingsplatsen; nej jag hade kört fel och skulle vända. Jag dirigerades om och fick, efter att ha talat med en dam från sekretariatet, reda på hur jag skulle köra. Passar även snällt på att fråga om jag möjligen skulle kunna få en senare akutstarttid - det visade sig ju att min (annars rigorösa) planering gått åt fanders idag. Med x antal felkörningar fick jag inte heller MER gott om tid... Tävlingsplatsen skulle kontrollera det här med senarelagd start och jag körde vidare i den riktning de berättat att jag skulle. När jag så börjar närma mig orter som jag inte tycker jag borde närma mig ringer jag upp tävlingsplatsen igen. Precis innan detta hade jag fått ett sms som berättade att det inte skulle gå att senarelägga min start. Samma dam svarar och jag undrar verkligen om jag kan vara på rätt håll? Nej - nu skulle jag vända igen - köra tillbaka och ta av en annan väg. Himmel och pannkaka - hade man meddelat mig fel väg? Fick tala med en kunnig dam från sekretariatet, som ursäktade deras miss, hon var mycket trevlig och förklarade rätt väg - meddelade också att man nu skulle ordna så att jag fick sista start i klassen :o) Skönt - nu kunde jag andas ut! En kvart senare rullade jag in på tävlingsplatsen och möttes av trevlig parkeringspersonal.

  
Efter att ha startanmält och kollat "in" tävlingsplatsen (som var oerhört trevlig måste jag säga! Vackert belägen, mycket fin cafeteria med utsökt mat, trevlig personal på hela tävlingsplatsen och mycket välarrangerat: jag ger den fem stjärnor av fem möjliga!) så träffade jag på urtrevliga och alltid lika glada K (som äger Rigolettos helbror!!!). Vi pratades vid en stund och sedan fick jag superhästskötarhjälp av henne när jag skulle lasta ur, fixa transportskydd och annat - TACK! Guld värt! När klockan var 11.20 satt jag till häst och hade nu en hel timme till start. Skönt - då visste jag att Aramis fick lång tid på sig att varva ner (han var nämligen väldigt tittig och nervig idag). Gapade och skrek, tittade på konstiga maskiner, blev rädd för kor - ja han var verkligen på hugget! Skrittade fram länge och väl runt om på grusvägar och vid anläggningen. Red lite på framridningen, skrittade lite till, red lite på uteklassens bana (som nu var öppen för framridning), han var oerhört ofokuserad. Ja, först vid fem över tolv (skulle starta tjugo över) så började jag få lite koll på honom. Han travade mest runt spänd som en fjäder, blev stark, höjde upp nacken och sänkte ryggen. Åtskilliga var de  halter och genomflexningar jag idogt arbetade med för att få honom fokuserad på mig och vårt arbete istället för att vara 100 % uppmärksam på allt runtomkring. Men, som sagt, runt tio över tolv lossnade han. Mitt namn ropades kort därefter upp och jag kunde med nöd och näppe ta mig in på tävlingsbanan, även här skyggade han och folk fick hålla sig undan för att inte riskera att bli påhoppade. Väl inne på banan började nästa moment - att försöka, på någon minut, "ta in den nya miljön"; nämligen ridhuset. En sarg runt hela banan fick Aramis att bli spänd som en fjäder, ett plexiglas i sargen där åskådare kunde titta på ritten fick honom att se rött, och en spegel på långsidan fick honom att höja upp nacken och släppa allt annat... Puh - det här kändes inte alltför lysande. Så blåste domaren och jag fattade galopp. Första halvan av programmet var han spänd, försökte så gott jag kunde arbeta igenom men det var inte lätt :-S Han blev ganska stark - men gjorde inga generalmissar direkt. Vissa moment blev hur som helst klart störda av hans spändhet och det säger ju sig självt... Galoppdelen kändes riktigt fin och här började Aramis slappna av. Det kändes härligt att äntligen få visa sin häst! När vi var klara red jag ut (kom knappt ut för att Aramis blev livrädd för ett hinder som stod i entrén) och skrittade av. En traktor harvade banan och jag passade på att ta av mig kavajen och hänga sadeln i sadelkammaren. Skulle precis börja leda Aramis när jag hör någon ropa något i "fjärran". "Är du Liv?", tyckte jag det lät som. Inte kunde väl jag...? Jag gick iväg mot människorna som pratade om mig och blev snabbt som attan inkastad på prisutdelning. Innan jag visste ordet av stod jag med ett pris i handen :o) På 67 % blev vi femma, trots dagens spända häst! Oj så roligt :o) Vad hade vi fått om han inte varit så spänd? Det här var min första placering på regional LA med Aramis - det känns riktigt kul! Jag hade naturligtvis önskat lite mer fokus från den grå gossen - men även om han kändes nervig så förblir han ändå ridbar och gör allt han ska - sedan vet jag att han kan göra saker och ting hundra gånger bättre om han bara slappnar av :o) Återkommer med resultatlista och dylikt under morgondagen :o) Sussa sött!