Igår hade jag tidernas BÄSTA dressyrpass! Jag var glad hela ridpasset, hela kvällen, somnade med ett leende på läpparna och är fortfarande lika glad :o) Förutom att Aramis verkligen kämpade in sina grå bakben under maggen så har jag även kommit på ett alldeles utomordentligt sätt att rida fram på :o) Detta innebär skritt på lång tygel följt av skritt på kort tygel där genomflexning är A och O, detta sker genom böjning utmed långsidan, i båda varv. Därefter följer diagonalslutor i båda varv (i skritt). Det faktum att Aramis tar så lång tid att komma igång i kroppen och att han är så lång gör att jag inte vill sitta och trava igång honom förrän jag har honom komplett med mig och i ramen redan i skritten. När jag hade skrittat i 20 minuter så var han så otroligt inne i ramen, jag kunde med lätthet rida honom IN I höger och vänstertygel, vilken jag ville eller båda två - spelade ingen roll. Fullt gensvar på båda! Jag verkligen kände hur Aramis, för varje steg, satte under sig mer och mer. Och efter skrittframridningen travade jag igång honom - den traven var trevlig, samlad och bärig; fokus låg inte på att flasha iväg utan snarare på att känna att jag hade Aramis mellan hand och skänkel och att han låg kvar inom ramen. Han var så makalöst FIN! Jag var tvungen att göra halt vartannat varv och klappa om honom. När vi sedan skulle skritta igång igen drev jag honom ibland för mycket in i handen utan att ge efter tillräckligt mycket - och han svarade med att piaffera med energi och spänst :o) Red ut en liten runda efter mina 30 minuter i ridhuset, kunde bara fortsätta att konstatera det jag kände i ridhuset: WOW!   Lade ner honom och lät honom trava på och frusta :o) Åhh vilket härligt pass!

Nej, nu ska jag till Råå och fortsätta arrangemanget av utställningen - klockan 13.00 öppnar vernissagen!