Nu är jag velig igen. Har äntligen haft min "gamla" vanliga, otroligt duktiga, oerhört kompetenta och fantastiskt kunniga (nu haglar superlativen) hovslagare PS uppe hos Aramis. För det första - jag förkastar den där "trendiga" skoningsmodellen som jag skrev om i tidigare inlägg (natural balance). Nu har vi i alla fall testat modellen och kan konstatera att det varken var något för mig eller Aramis. Dels ska jag väl villigt erkänna att jag är konservativ och gärna vill tro på det beprövade, ändock - jag är inte främmande för att testa nya metoder. P såg inte glad ut när han fick se hur Aramis hovar såg ut :( De var alldeles för trånga och alldeles för långa i tån. Jag hade förvisso redan sett själv vart det barkade hän, men blev ännu mer övertygad när P berättade om NB-metoden. Den kan funka fint på fånghästar och det är ju bra ;)

När Aramis var klädd i sina nya skor började jag och P tala om unghästens form; detta aldrig sinande samtalsämne och intressant är det minsann också.

P sade till mig "pressa inte honom och ta honom inte för fort, han ska hålla länge, han är långt ifrån färdigväxt". Jag tittade på Aramis än mycket valpiga och gängliga kropp och började än en gång fundera över den här envetna formfrågan. Nu står jag här och vet knappt om jag vill starta honom i kvalitetsbedömningen, rädd för att pressa honom för hårt. Jag är ju egentligen också av den gamla uppfattningen, att rida unghästarna i en lång låg form där de kan stärka sin överlinje och sin muskulatur, men trots det så dras jag in i hysterin om att driva fram en fin unghäst. Inte för att jag tycker att jag pressar Aramis, men visst - han går inte och lallar runt i någon hej-och-hå-form mest på rakt spår. ARrrrrrrrrrrrrrrrgghhhh vad trött jag blir.

Skrittade Aramis länge och väl i rund form ute på stubbåkern. Blev mycket elastisk och fin mot slutet, frustade och kändes väldigt avslappnad. Avslutade med lite travarbete inne på banan. Gick kanon!