Idag var det en stor dag för mig och inte minst Aramis. Intet ont anande stod han i stallgången och blev lindad med vita lindor (som vanligt måste jag ju säga...) och fick vita fina Eskadronboots på hovarna. Matte lät också använda en halv flaska pälsglans :P När träns och stövlar var putsade och transporten lastad till bredden med allsköns attiraljer var det så dags att börja operation lastning. Jag vet ju, av tidigare erfarenhet, att Aramis inte är århundradets mest lättlastade häst. Å andra sidan kan jag inte heller påstå att jag varit århundradets duktigaste på att öva detta med Mister. Hur som helst, jag var preparerad med godis och morötter och hade bett två starka kvinnor om hjälp. Vi började försiktigt, Aramis gick in (nästan omgående), stum av förvåning stod jag kvar i släpet medan han i ilfart susade ut ur släpet igen, förvissad om att han inte skulle gå upp så lätt. Det hela gick så fort att jag tappade honom (big NO-NO), och vi hade plötsligt en lös hingst på bygden (mindre roligt fenomen). Men klok som han är så travade han flott rakt in i sin egen hage, gissa om vi skrattade! Här har han världens chans att springa ut på byn och träffa damer, så travar karln in i sin grushage och ställer sig. Nåväl, han gjorde det väldigt lätt för mig vid infångning i alla fall. Nu började dock en liten följetong kallad operation lastning. Vi försökte med alla medel. Från de raraste ord jag kunde komma på, till lite mer barsk stämma. Långpisken manade på bak och lina runt rumpan. Aramis var rädd, han gick in ett antal gånger - men väl inne i släpet så drabbades han av cellskräck och gick (gick och gick...) ut. Vi kom på att vi kanske skulle öppna dörren framme i släpet, så att han inte kände sig så instängd. Och efter många om och men så lyckades vi (på mycket mjukt tillvägagångssätt) få honom att steg för steg gå upp i trailern. Han fick mycket müsli och beröm. Till slut var han så inne i släpet (utan att fara ut igen) och då hällde jag upp müsli i krubban så han kunde äta den medan folket där bak kunde fästa bommen. Är väl bommen på där bak är han hur lugn som helst, det är just det att man måste hinna få på den där lilla bommen innan herrn hinner tänka "bakåt". Men jag ska nu öva kontinuerligt hemma, en gång i veckan. Kanske ge honom ett mål mat i transporten och få honom att bli riktigt trygg i den. Det är ju nämligen en plats han kommer att vistas på mycket i framtiden :) Så, vi lyckades komma iväg. Vad som i mina ögon hade tagit 2 timmar var bara 15 minuter (så värst lång tid tog det alltså inte). Men iväg kom vi i alla fall. Jag körde iväg till tävlingsplatsen, som bara låg 5 km från stallet, lagom sträcka att köra så här i början. Han stod lugnt och stilla i släpet.

När vi kom fram gick jag in och anmälde och fick även flytta fram min starttid 30 minuter. På plats fanns medhyrd stalltjej som genast stod till förfogande då avlastning skulle ske. Precis när jag går in i släpet och ska tränsa Aramis så brakar det loss, en rejäl åskknall mitt ovanför våra huvuden och ett störtregn välkomnar oss på tävlingsplatsen. Kändes väl mindre skoj att starta sin tävlingskarriär på det här sättet (tänker främst på Aramis). Men tränsa gjorde jag, och ut det skulle vi. Det vara bara att bita i det sura äpplet. Sadlade, tog av transportskydd och täcke medan stalltjejen höll styr på Aramis (som faktiskt var supersnäll trots omständigheterna). Sedan var det bara att kasta sig upp i sadeln fortare än kvickt (för att undgå en totalt sjöblöt sadel). Skrittade (travade) sedan iväg mot framridningen. Aramis var så sanslöst snäll att det är svårt att förstå. Självklart är han laddad och vaken, men han använder sin energi på ett så härligt sätt och går alltid alltid att hantera utan det minsta bekymmer. Jag känner mig aldrig osäker på honom (och tur är väl det, annars kan/ska man inte hantera/ha en hingst). Vi travade igång ganska snart. Gick super och han kändes kanonfin. Satt och åkte häst mest hela tiden ;) Han gjorde vad han skulle och det utan det minsta protest. Det var liv och rörelse runt framridningsbanan, men Aramis höll koncentrationen på mig. Så efter 10 mituter tog skritten vid. Känns onödigt sitta och nöta på honom när han var så positiv och fin. Så plötsligt kom en ståtlig, vacker häst in på banan. Pampig och iögonfallande. Hingst, tänkte jag. Blir spännande det här, hur Aramis ska reagera, tänkte jag och höjde beredskapen lite. Aramis tittade inte nämnvärt åt "hingstens" håll, men krökte lite på nacken då den kom lite för nära. Till saken hör att jag senare (när vi kommit hem) fick berättat för mig att "hingsten" var ett högbrunsigt sto...  Hoppla.

Så plötsligt ropades jag och Aramis in på banan (i ridhus) och vi red in. Aramis skrittade in i ridhuset som om det var det enda han gjort hela livet, men sjönk ihop och hoppde till då han fick se det enorma publikhavet vi ena kortsidan. Visst är han van vid en mindre publik, men en publik i denna omfattningen hör inte till vår vardag. Domarbordet var inga konstigheter, inte heller staket eller blomsterarrangemang. Väl inne, så släpptes föregående ekipage ut och Aramis blev lämnad ensam inne på banan. Skrek någon gång. Jag satte igång i trav för att avleda. Förutom att han ville gå fram till publiken (så att de kunde beskåda honom från riktigt nära håll) och därmed höll på att braka rakt in i staketet, så gick det hittills riktigt bra. Jag fick startsignal. Sanningens minut var inne. Upprdningen mot domaren tyckte både jag och Aramis är lite väl simpel att ta på ett spår, så vi körde någon form av gå-på-två-spår-a-la-skänkelvikning. Men det gick bra det med. Domaren tyckte dock bara att den var värd 5 poäng, lite snålt tyckte både jag och Aramis ;) Sedan gick det av bara farten. Värdelöst program (LC:2), då rakt inte gjort för storseglande hingstar på 170. Men Aramis skötte sig hur fint som helst. Han gjorde alla saker han skulle (plus några shownummer). Hade dock svårt att stå still i halter, något vi får öva på (men hade nog att göra med att han var lite spänd). Vi fick jättefin kritik av domaren och kunde konstatera nio stycken 7:or :) Domaren sade att det här är en häst med fina kvaliteter och att det kommer att bli en kanonhäst (som om han inte redan är det, ha ha).

Lastningen hem gick mycket, mycket bättre.

Inbillar mig att Aramis sover ganska gott i natt. Och jag med för den delen.

På grund av Telias störningar i nätet igår så fick jag aldrig det sms som J-O sände igårkväll (det vill säga träningen inställd). Jag satt klockan 09.50 upp till häst och skrittade fram länge och väl innan jag insåg att J-O nog inte skulle dyka upp idag. Jag skrittade till slut in i ridhuset och fortsatte mitt ridpass inomhus, idag var planen att träna på programmet för J-O, men jag fick alltså rida program själv. Vilket i och för sig gick lika fint :) Det gick i alla fall i ett rasande tempo, hann knappt med ;) och då ska tilläggas att jag red på 60-bana, programmet går egentligen på en 40-bana - så detta ska bli mycket spännande! Aramis skötte sig jättefint idag, trots oroligheter i ridhuset (häst som fastnade i en stol och fick panik, sto som longerades och annat spännande). Imorgon vilar Aramis upp sig innan den stooora dagen ;)

...jag har lyckats få tag på. Jag är ju självklart medveten om att Aramis inte har några bländande gångarter. Det såg jag ju direkt när jag tittade på honom första gången, men... han har DET. Och han har framförallt en otrolig ridbarhet kombinerat med ett fantastiskt psyke, det får jag bekräftat nästan dagligen. Idag så hade jag honom till exempel uppbunden i spolspiltan. Det ena grimskaftet i spolspiltan har för vana att lossna från väggen och falla ner i marken varpå hästarna storögt tittar på det grimskaft med tillhörande krok som hänger ner från deras grimma. Alla som håller på med hästar vet att dessa djur ser faror och hot i det mesta. Aramis har dock numera detta som sitt paradnummer, att så fort jag satt fast kroken i väggen rista lite smått på huvudet så att kroken lossnar och faller till marken igen och igen och igen och igen. Så fort jag tittar på honom slutar han med att rista på huvudet, men går jag till exempel in i sadelkammaren för att hämta en borste eller något annat så kan jag sätta hundra kronor på att jag hör det karktäristiska ljudet av krok och grimskaft mot marken där ute från spolspiltan. Lite smått irriterande, men ack så sött ändå. Och idag hände ju naturligtvis (som vanligt) samma sak ett antal gånger. Men idag hände något annat också. Jag gick in i sadelkammaren och hörde efter 12 sekunder hur kroken och grimskaftet lossnade, jag gick dock inte ut till spolspiltan för att åtgärda det inträffade med detsamma, utan stod kvar inne i sadelkammaren och lossade tyglarna från mitt träns. Tänkte att Aramis står väl kvar där (fastbunden i sitt ena grimskaft). Men det skulle jag inte ha tänkt. Jag hörde ett tu tre hovklapper och tänkte direkt NEJ!!! Saken är nämligen den att Aramis bor precis vägg i vägg med spolspiltan och upplevde sig själv i stunden som en fri häst (hästars hjärnor är i vissa sammanhang inte så värst stora), varpå Aramis vandrade in i sin box - det vill säga han vandrade så långt han kom, tills grimskaftet (det han satt fast i) sade stopp. Och stopp sade det ungefär när halva hästen var inne i boxen och upptäckte att han varken kom in eller ut medan rumpan satt fast i dörren och huvudet och halsen tvingades bakåt (eftersom grimskaftet inte räckte längre). Vid denna tidpunkt var naturligtvis matte på plats. Vad händer? Aramis står kvar, cool-lugn och gillar läget. "Okej matte, jag sitter fast - vill du hjälpa mig loss". Gick försiktigt in till Aramis och tog hans huvud mot mit (hästen var nu mer eller mindre böjd som ett u) och kunde därmed lossa på grimskaftet så att Aramis blev fri. Han backade ur boxen och jag kunde tränsa honom i lugn och ro. Heeelt sanslöst vilken lynne Aramis har! Så otroligt värdefullt.

Idag skulle vi longera, vilket gick kalas. Det dammade dock en del på utebanan (longerade inte mer än 15 minuter). Så tänkte jag så här; "hmm undrar om jag inte ska ta och tömköra in Aramis". Det är en nyttig övning och han har aldrig gjort det. Sagt och gjort. Jag kopplade om longerlinan (som egentligen är alldeles för kort att använda som töm) och smackade på Aramis. Han tågade iväg och efter några varv på volten med mig bakom så svängde jag ut från banan och gick ut på en grusväg där jag satte igång honom i trav. Där travade han på med mig springande bakom - så ja, då var det också avklarat :)

... sade Aramis (när man är klar i alla fall). Eftersom Aramis vilade idag så band jag upp honom i spolspiltan och duschade honom på ben och mage, hals och huvud med lagom ljummet vatten. Han såg så omåttligt söt ut när "regnet" strilade ner över hans panna - och när han var färdigduschad så såg han ut som han hade dagg i hela pannluggen, på öronen och pannan. Vi har nämligen ett riktigt lyxmunstycke i stallet, där man kan ställa in massor av olika strålar. En av dessa avger dagg som påminner om en nyutsrpungen sommarmorgon. När Aramis kom in i boxen igen ville han rulla sig i halmen och skrubba magen. Jag kliade honom i huvudet och han hjälpte till så gott han kunde (det vill säga jag höll mina händer stilla medan han rörde huvudet). Ganska mysigt faktiskt.

Eftersom Aramis gapade och skrek ett par gånger för mycket förra ridpasset så bestämde jag mig för att kavla upp ärmarna idag. Han får sannerligen inte lägga sig till med icke önskvärda beteenden. Därför skulle jag medbringa ett dressyrspö vid dagens ridpass. Det var inte helt lätt att rida med detta, Aramis är nämligen otroooligt känslig, så känslig att det knappt går att rida med spö (med även detta måste han lära sig att acceptera, även om jag aldrig behöver peta på honom med det). När vi hade skrittat 25 meter från stallet så började han "gapa", varpå jag flyttade spöet mot huvudet och nuddade vid hans nos, önskvärd reaktion uppnådd. Upprepade proceduren varje gång ett skrik kom och snart fattade Aramis galoppen :)

Red sedan ute på gräset, stora volter i trav och galopp. Gick kanonfint, trots att ett nybrunstat sto stod i mitten av vår stora volt. Aramis fick gå i en lite mer öppen form idag, komma fram med nosen och få plats med hals och framben när han rörde sig. Kändes finfin.

Imorgon är det vila och på fredag blir det nog longering. Min tidigare plan sprack, då jag inte longerade idag och dessutom glömt att J-O kommer på lördag och ska träna oss. På söndag är det vila och på måndag är det den stora programridardagen :S

Aramis vilade idag (och jag med). Nu är det bara fem dagar kvar tills vi startar vår första lilla träningstävling och jag är redan nervös ;) Imorgon ska jag longera, på torsdag vila, fredag programträning och utifrån fredagens pass väljer jag hur de två sista dagarna ska se ut. Svårt när man har en ny häst som man inte känner i tävlingssammanhang (om han går bäst på tävlingsdagen om han får vila dagen innan et cetera et cetera). Vi lär väl känna varandra mer och mer!