Hallå i julstöket! Hoppas ni hinner med att andas i julhysterin. Själv tillhör jag just nu den märkliga skara människor som totalt förkovrat mig i X antal böcker, forskningspublikationer, studier, rapporter, artiklar (you name it) vilket resulterar i att jag sitter fram på småtimmarna försjunken i mitt arbete. Jag har ett viktigt möte med en professor i Stockholm i början av nästa år och då vill jag ha en nästintill färdig masteruppsats.

Igår tog kära medryttaren Ida hand om Rigoletto - jag fick rapport och allt hade gått strålande.     

Jag passade på att ringa hovslagaren igår, han har varit och skott (haha vad konstigt det såg ut att skriva sko i perfekt) Rigoletto. Egentligen försöker jag att ALLTID närvara när hovslagaren är på plats. Dels är jag väldigt intresserad av att lära mig och höra vad han har att säga för klokt när han verkar och skor mina hästar. Dels måste jag tillstå att jag är ett förträffligt sällskap (ha ha ha) som servar min hovslagare med nybryggt kaffe (nåja, nybryggt och nybryggt - pulverkaffe i alla fall) och har han tur även lite köpebullar! De gånger jag inte har möjlighet att vara på plats - i egen hög person - ser jag alltid till att ringa upp hovslagaren för att höra om han har något särskilt att berätta om hästarnas hovar. Det kan vara allt från plötsligt försämrad kvalitet till en märklig nyuppkommen vinkel, extra mycket bockhov hos Rigoletto. Jag brukar också diskutera om jag ligger "rätt" i tid (om vi ska öka eller minska avståndet till nästa skoning). Avslutningsvis bokar jag naturligtvis en ny tid; så har man det gjort. Fattas bara annars att man ringer hovslagaren tre dagar innan det är dags och då brukar det ta TID innan de har en ledig lucka. Är det bara jag som är så - låt mig säga - halvt hysterisk när det gäller hovslagaren, mina hästars hovar och intresse - eller är vi fler :o)