Idag fick jag vara med om hästvärldens mindre goda sidor; nämligen kraften dessa underbara djur besitter. Det hela började i ridhuset, mitt under mitt ridpass (behöver jag nämna att där var knökans fullt i ridhuset ((cirka 10 ekipage)). När det hade lugnat ner sig och jag under en skrittpaus började prata med en tjej som ledde en valack fick jag plötsligt en fullkomligt makalöst idiotisk idé ( ibland är man väl lite naiv). Aramis tittade storögt på valacken hon höll i och den tittade minst lika storögt på Aramis. Alla öron var riktade framåt och inom loppet av några sekunder stod de med mularna ihop och nosade på varandra. Tre sekunder senare skulle vi styra bort hästarna då hennes valack blir som förbytt. Han slår med frambenen, skriker i högan sky och inom loppet av min berömda nanosekund så har den där dumma hästen vänt sig om med baken mot Aramis (som förresten vid det här laget var vettskrämd och försökte fly). Valacken lade av en rejäl bakutspark som TACK OCH LOV inte träffade Aramis utan istället mig. Jag och Aramis försvann snabbt från platsen, men aj vad det värkte i mitt ben. Väl inne i stallet linkade jag in i boxen med min gråa snälla häst. I sadelkammaren studerade vi mitt ben, konstaterade blod på långkalsongerna... såg inte roligt ut. Men såret var inte alls farligt, det gör ondare än vad det ser ut. Puh, vilken cirkus!

Nåväl, ridpasset gick jättefint. Aramis var lite "tung" i handen i början av passet (kändes lite "kantig" de första minuterna). Red cirka 25 minuter. Beundrar verkligen hans sätt att hantera situationen i ridhuset när massvis med ponnyer flyger och far runt hans ben, han är så otroligt klok! Förblir 100% ridbar i dessa lägen vilket verkligen uppskattas!

Imorgon ska jag försöka komma ut och skritta en runda och på fredag bär det av till Mattias!

Godnatt från en skadeskjuten matte :-/