Egentligen skulle jag ju inte alls rida idag, men så ändrades den planen när en kär vän ringde upp och frågade om jag och Aramis ville hänga med ut på skrittrunda. Och självklart var ju det ett lysande förslag! Skrittrundor kan bara bli bra när man växer och kroppen värker. Nyttligt för knoppen också vill jag tro. Vi hade egentligen bara ett litet hinder på vägen... Min kära väns häst (som vi skulle ut och skritta tillsammans med) är högbrunstig och jag sitter (som ni kanske alla vet vid det här laget) på en (i och för sig väldigt snäll) hingst. Men så tänkte jag; vad tusan - hur ska han lära sig hur han ska bete sig vid ett brunstigt sto om han aldrig utsätts för det? Så jag stövlade in i stallet och hämtade pisk, förberedde Aramis för skrittrunda och hoppade upp utanför stallet, glad i hågen. Vännerna på stallbacken stod och gapade när vi gav oss i väg med brunstigt sto och glad hingst! Aramis var lite sprallig i början, men inget allvarligt alls (häst måste han få vara). Sneglade åt det vackra stoet men hörde mig mullra där uppe och tittade åt annat håll istället. Skrittrundan flöt på bra och i slutet skrittade vi i princip på långa tyglad bredvid varandra. Kom hem till stallet (cirka 45 min senare) hela, rena och glada alla fyra! Unghästarna sover nog gott i natt, haft mycket att titta på, och förresten - vad härligt det var att få rida utomhus igen, denna härliga dag där solen faktiskt lyste även på oss här nere i söder :)