Idag har jag och Aramis haft ett träningspass på utebanan. Vi höll igång i cirka 25-30 minuter. Han var ganska laddad och fylld med energi från början, men använde den (tyckte jag) på ett positivt sätt. Han jobbade på fint i rund form och brydde sig inte ett dugg om de tre ston som susade runt öronen på honom. Vi joggade mest runt, övade lite galoppfattningar, lite sidvärts. Det var lite för mycket folk på banan för att hålla all koncentration på ett dressyrpass. Plasten från en ensilagebal, 20 meter från banan, fladdrade upp och Aramis lade i full gas, men jag reagerade kvickt som attan och han hann bara förflytta sig tre meter. Men vilka startspår där blev i marken :P Jag säger som jag alltid har sagt, jag gillar när det är lite liv och energi i hästarna, hellre det än en trög och loj häst. Jag tycker, personligen, att man har så mycket roligare på en häst med glimten i ögat, en portion självförtroende "här kommer jag" och lite "jävlar anamma".

Först och främst så har jag glömt skriva om alla hovslagarturer som jag haft senaste månaderna. Jag hade, från början, en väldigt bra hovslagare, ordentlig, duktig, noggrann, ja allt man kan önska sig. När jag så köpte Aramis (och därmed bytte stall), så ville ej längre den gamla hovslagaren sko min häst (detta på grund av att det nya stallet låg utanför hans område). Han rekommenderade istället en annan mycket duktig (och naturligtvis överbokad) hovslagare som faktiskt kunne tänka sig att ta hand om min lilla hingst. Det var oerhört snällt av honom, med tanke på att jag visste att han tackar nej till kunder dagligen. Han kom till oss redan någon vecka senare (hade bara ägt Aramis någon vecka då) och gjorde ett kanonbra jobb. Tror dessutom att han skodde i nästan tre timmar! Nästa gång han skulle komma, meddelade han dagen innan att han blivit magsjuk. Ny tid bokades in och denna gång meddelade han dagen innan att han fått ryggskott, stackaren. Men Aramis behövde verkligen skos och han sände ut sin kollega som skulle sko Aramis istället. När fem veckor (efter kollegans skoning) hade gått, tyckte jag att Aramis började se väldigt tråkig ut i hovarna. Han var extremt lång i tån och belastade dessutom innersidan av hoven mycket mer än ytter. Jag mådde dåligt bara jag såg hans hovar. Därför rindge jag efter den ordinarie hovslagaren och bad honom komma ut och sko Aramis snarast. Han var, som sagt, här i tisdags och berättade för mig att han var mycket besviken på hans standin som skott gången innan. Han har kortat ner Aramis jättemycket i tårna nu, lagt classic roller på båda fram, med två kappor och dessutom försökt styra upp hans grova innerbelastning. Jag blir mycket besviken på hovslagare (som hans standin) som gör ett så dåligt jobb. Vi, som hästägare, betalar dyra pengar för att få våra hästar professionellt skodda och så blir man så här lurad! Usch och fy!