Det är för intressant det här med handen!!! Jag, som varit en riktig handryttare, har på något sätt genomgått en metamorfos och någon gång i senhöstas kom jag på att det här går inte längre! Jag kan inte rida en häst som är så på i handen att mina ringfingrar domnar bort efter halva passet... Känns på något sätt inte helt sunt. Därför började jag anlysera min egen ridning och kom ganska snart fram till att jag måste bli mycket mer flexibel i min hand och framför allt bli mycket mer duktig på att få hästen framför hjälperna med den följden att hästen inte lägger sig på i handen när jag begär aktion. Det gick några ridpass på att "bygga" om Aramis, som ju givetvis lärt sig att lägga sig på i handen - eftersom det är så jag ridit honom.

När Aramis började förstå att det är bakdelen som ska aktiveras och att man inte lägger sig på framåt, ja då började helt andra saker hända. Manken kom upp, nacken förflyttades högre, bakdelen kom in under kroppen och både piaff, början till passage och seriebyten har kommit som ett brev på posten. Där ser man vad en, förvånansvärt "liten", korrigering kan åstadkomma stora förändringar. Idag rider jag med, självklart, en kontakt fram till munnen - men den är mycket lätt och ytterst uppmärksam på om Aramis lägger sig på och inte tar drivningen korrekt. Vidare är jag mycket noggrann med att göra halvhalter hur ofta som helst, där jag verkligen släpper tygeln direkt efter för att kolla så att Aramis verkligen är självbärig och varken faller isär eller rinner iväg när han får tygeln. Nu undrar jag; hur resonerar du kring din hand? Hur rider du när det gäller handen?

Nu - studium här!