Idag har det verkligen varit märkligt lite folk på Falsterbo(mässan). Vi som stod i montrar och hade tält förstod faktiskt inte riktigt varför det var så få folk. Om dagens väder (som var blåsigt och tidvis regn) bidrog till att folk valt att stanna hemma, eller om faktiskt de flesta valde att sitta och titta på tävlingarna - var någon av anledningarna - får vi aldrig svar på, hur som helst så var det osedvanligt tunt med besökare. Jag fick den äran att beskåda de fina dressyrekipagen vid framridningen, likaså den öppna träningen på kvällen - jag tycker nästan att det är ännu roligare att stå och se på hur de duktiga ryttarna tränar och värmer sina hästar än att sitta och se dem inne på tävlingsbanan. Hur som helst fick jag många foton vilka jag naturligtvis kommer att publicera här på bloggen. Igår hände något riktigt roligt! Jag stod inne på konstutställningen och talade med arrangören medan två damer studerar ett av mina verk. Ett märkligt ljud hörs från deras håll och de två damerna börjar tissla och tassla. Jag och arrangören ser på varandra och båda våra blickar säger samma sak "gick något sönder?". Den ena damen vänder sig om och frågar ut i tältet - "var är konstnären" varpå jag meddelar att det är jag som är konstnären. De tittar lite förläget åt skulpturen (som numera var utan öra) och kunde inte nog beklaga det som inträffat. Jag, som tar ganska lätt på det mesta, förklarade innerligt att sådant händer mellan mina skratt, jag kunde faktiskt inte annat än småskratta åt de två ledsna damerna som var uppriktigt bedrövade. Jag förklarade åter att sådana saker händer och att detta inte var hela världen. Den ena damen berättade snabbt att de ändå skulle köpa skulpturen, jag förklarade dock för dem att de inte fick köpa en trasig skulptur - en skulptur som är defekt är inte något jag säljer. Den andra damen, som såg lite bekymrad ut, sänkte sin röst och böjde sig över mig för att berätta att skulpturen skulle "ut i offentligheten". Jag blev naturligtvis väldigt glad, men berättade igen att det inte var möjligt att köpa denna trasiga skulptur. Hon böjde sig åter över mig och sänkte rösten "det är en gåva till.... ... ... till Briars ägare". Jag hörde meningen eka någonstans och fick nästan ta tag i närmaste bord för att inte falla omkull... Vad sade hon? Att Briars ägare skulle få min skulptur? Jisses Amalia! Jag fick åter berätta att det inte var möjligt att köpa den trasiga skulpturen, men hänvisade dem (i något slags töcken) till en annan skulptur som de genast fattade tycke för och köpte. Den ena damen frågade mig om jag inte skulle kunna tänka mig att skriva ett papper till Briars ägare som skulle medfölja skulpturen... Innan de gick tog de med sig en hel bunt med visitkort och lovade att dela ut till alla de kände :o) De skulle också se till att mitt namn nämns i flera sammanhang! De två damerna, som jag faktiskt inte riktigt vet var de "hörde" hemma, kom nog från något högre skikt inom Falsterbo Horseshow, ASVH eller Ridsportförbundet (kan jag tro). Pust och frust - det där blir ett roligt minne att bära vidare på :o)