Idag skulle Aramis alltså få löshoppa. När han var inlindad och försedd med boots gick han ut med mig och medhjälpare i ridhuset där vi (alla tre) påbörjade löshoppningsbanebyggnation. Aramis följde nyfiket (lös) efter oss och undrade vad för spännande som stod på. Han tyckte plastsnöret var lite halvspöklikt, men reagerade inte nämnvärt. När byggnationen var färdig och första hindret (cirka 24 cm högt) uppsatt ledde jag in Aramis i fållan och smackade på. Efter att ha stannat och studerat hindret ett par gånger tog han ett elefantkliv över, på andra sidan väntade min medhjälpare med äpplen i spann (vilket snart skulle bli det enda som gjorde att Aramis hoppade). Efter att han hoppat över uppvärmningshindret några gånger höjde jag till hiskeliga 60 cm, detta blev dock i högsta laget för en dressyrhäst som Aramis och jag fick sänka 10 cm för att han överhuvudtaget skulle tänka på att ta sig över. När han studerat hindret några gånger beslutade han sig för (med mig i släptåg) för att hoppa. Och efter detta språng tror jag att poletten ramlade på plats. Det blev flyt i hoppningen och ingen tendens till att stanna fanns. Vi avslutade där och Aramis fick pusta ut. Till kvalitetsbedömningen ska han kunna hoppa 130 (!)(!)(!). Nåja, jag tänker då inte riskera hästen för den höjden, det är i alla fall en sak som är säker. Vi kämpar på fram till mitten av september då det är dags.

Förresten, jag har beslutat mig för att starta enbart kvalitetsbedömning. Det känns som det absolut mest vettiga alternativet. Jag vill inte hasta fram några supergångarter (som ändå inte finns idag) på en häst som inte är redo för det. Nej, vi tar kvalitetsbedömningen som en riktigt rolig dag tillsammans och stirrar oss inte blinda på några överväldigande resultat. Aramis ska hålla i många år ;)